Filmrecension av Robban
Inte ofta, händer det att en film berör mig så att jag faktiskt börjar gråta, det är dock allltid en lika härlig känsla att en film eller bok lyckas beröra mig (och andra till den grad att jag (vi) kan släppa min (vår) kontroll. Är själv en person som sällan har behov eller tillåter mig att gråta. Det händer så väldigt sällan, och allt mer och mer sällan helt spontant, vilket kan bekymra mig en aning. Det är ju ofta betraktat som en svaghet hos människor och speciellt en man att faktiskt gråta. Jag kan själv känna mig generad av att se en man gråta men vet samtidigt att nu är det allvar...och blir väldigt rörd av det...tror och har för mig att den vanligare synen av en kvinna eller flicka som gråter har mycket med hormoner och liknande att göra vilket orsakar att så många kvinnor gråter så mycket mer än män rent generellt Kanske har jag fel. Men gråta är bra, det är kroppens bästa skydd och återuppbyggnadsfunktion. Jag skäms inte för att gråta, snarare då för att jag inte kan vara närmare min gråt än jag faktiskt är.
Filmen Flyga drake , är ett mästerverk tycker jag, den börjar med en retrospekt ganska tidigt, och tar oss till Kabul, Afghanistan, och huvudpersonens barndom bland drakflygande barn, livfulla gator och muslimska traditioner. Huvudpersonen är en fantasifull liten kille med en bästa jämnårig vän som är lojal till tusen och åter tusen. Denna lojalitet ska så småningom bli bägge pojkarnas fall och räddning genom livet i olika skepnader och situationer. Filmen är tragisk, vacker, sorglig, upprörande, blodkokande, nervkittlande och så enormt känslomässigt finstämd. Den har så många olika ingredienser av mänskliga känslor. Jag hoppas en gång kunna bli så duktig i att framkalla alla dessa olika känslor i en bok eller film. Vilken skaparkraft! Att se filmen är som att få en serie kinesiska nålar genom hela kroppen från topp till tå. Som att bli mörbultad av en japansk sumobrottare, som extraknäcker som massör på just min kropp. Som att få smaka alla världens smaker på min tunga på en och samma gång. För att inte avslöja för mycket men ändå delge mina intryck av filmen kan jag nämna att filmen handlar också om svek, hämnd, klasskrig, att följa eller bryta traditioner, om gammal och ung, om kärlek mellan pojke och flicka. Vackra sorgliga, teman, så vackra och sorgliga som livet självt. Den handlar också om grymma och brutala traditioner, om krigshandlingar och oförståelig politik,om människors grymhet gentemot sina medmänniskor, om sjuka beteenden och tragiska individers handlingar.
Samtidigt är där en låga av mänsklighet som aldrig låter sig överskuggas, släckas eller blåsas ut. En låga som flackar, kvävs stundtals av frånfälle av syre men som hela tiden kippar efter andan och lyckas överleva, ur dödens skuggor in i medvetandets aska, tillbaka till det hjärtklappande livet åter och åter igen.
Filmens sista 5 minuter är det som gör att tårarna faller längs mina kinder, att fördämningen och all tårkontroll inte längre tyar. Kanske gråter andra på andra ställen, kanske gråter någon inte alls. Men kvarstår gör det faktum att filmen berör, ända in i hjärteroten, dit alla författare bör sträva att nå åtminstone någon gång under sitt skapande. Jag hoppas jag lyckas med det någon gång. Det ska bli mitt primära författarmål. Sen får texten vara så kreativ, publicerad, omtyckt, kritiserad, omtalad, eftersökt, värdefull, och så inbringande eller icke inbringande den vill.....
