kreativtext

Ett yttre av sten

En kärna av trasor

Tillit är att glömma

Ingenting fungerar

Ändå

Trots det

Du kryper upp

Mumlar nåt

Och är sårbar, liten, varm och min

En dag tog doddien Ralf en segeltur.

Oj, ni kanske inte vet vad en doddie är? Förlåt mig, det ska jag genast förklara. Det är inte så lätt att komma ihåg vad Nicke har kommit ihåg och inte kommit ihåg att berätta för omvärlden. Att han glömt berätta var en doddie är, chockerar mig, men nåväl man får se den ljusa sidan och inte bara förolämpningen. Nu får ju JAG chansen att berätta! En doddie liknar egentligen mest en kortväxt clown med en växt eller grönsak växande på sitt huvud. Så var det med det!

Tillbaka till Ralfs segeltur.

Jo, Ralf var ute och seglade, men just då havsvinden blåste en härlig kyla mot hans gula solros han hade på huvudet, så såg han land i sikte.

"Det hade jag inte förväntat mig" tänkte Ralf. Men sen tänkte han vidare och kom på att han inte brukade förvänta sig saker, för om han förväntade sig något, så kom aldrig förväntningen och då blev han förväntanslös, alltså var det ingen mening med att förvänta sig saker och ting om inte förväntningen kom. Han beslutade i all fall sig för att gå i land på det Oförväntade Landet. Till Ralfs oförväntade förvåning insåg han att igen bodde på det Oförväntade landet. Det oförväntade landet var en ö insåg Ralf rätt så snart. Han hade gått runt all sand på 20 minuter och det var bara massa hav runt omkring. Sanden kändes som sammet mot Ralfs håriga fötter och de färgglada snäckorna kändes som gummi när han höll dem i handen för att se om det var diamanter eller snäckor, för snäckorna glittrade så fint i solskenet.

Ralf trivdes på något sätt i sitt Oförväntade Land. Han kände Ro och det var inte alltid man kände det och det visste Ralf mycket väl, till exempel på hans mosters årliga kalas- då kände Ralf inte ro! Hans moster, Klara, hade en otroligt pipig röst så att det skar så hemskt i öronen och hon knep alltid Ralf mest och sa att de var för han hade tjockast kinder. Eftersom Ralf kände Ro, så stannade han nu på sitt Oförväntade land.

Dagarna gick och Ralf stormtrivdes på sin Oförväntade ö, men hur det än var så kände Ralf att ön skulle heta någonting. Han satte sig på en klippa vid havet och funderade. Han funderade i två dagar i streck. Han bara satt där på sin klippa och tänkte på vad hans Oförväntade ö skulle heta. Sen kom han på det, inte vad ön skulle heta utan något mycket klokare!

•-        Jag kan ju inte sitta här och vänta och förvänta mig att namnet kommer! Namnet kommer såklart oförväntat! Så dum jag är! skrattade Ralf

Så dagarna gick och Ralf upptäckte nya saker om ön för varje dag och han trivdes allt mer. Så kom det en dag då han gick sin vanliga morgonpromenad vid det turkosa havet. Ralf gick där glad och oskyldig, nynnande på en låt som han inte kunde, då plötsligt och absolut oväntat en kräfta bet honom i en av han feta håriga tå!

•-        JAAA.....LLLLLLLL........IIIIIIIIIIIEEEE!!!!! skrek Ralf förfärat

Där kom namnet på hans ö. Ön fick heta Jallie.

Vi dansade vilt
på köksbordet
och kikade på
glitterregn
i saltkaret
Bubblande sockerdricka
under duken
och på dina
ögonlock
Hör du inte vad jag tänker eller?

              Jag älskar dig ihjäl mig.

Cigaretten fastnar
i halsen
Mina lungor kväver dig
Ovissheten vrider sig kring tarmarna
lek inte med elden, lilla vän

Du river mina pupiller
dränker dig själv i röken
från min strupe

Vägrar att släppa taget
du håller med mig
Släpp taget

Låt inte ångan
fräta sönder sömmarna som
håller ihop idyllen

Väntan

Hur länge ska jag behöva vänta på bussen.

Den kommer ju aldrig i tid.

Precis som att jag själv aldrig kan passa tiden.

Varje dag samma sak.

Jag väntar på bussen och kommer aldrig i tid.

Allting blir försenat, Allt.

Jag väntar på bussen och jag väntar på dig.

Jag väntar på lyckan och jag väntar på sorgen.

Men allt är försenat och jag känner mig blåst.

Druvsaft

Försöker röka sönder ditt revben;
med stulna halsbloss
och ett väsentligt svalg
vill jag skydda ett avstånd
för intimt saligt ömt
& behagligt

imiterade
bekräftelser
antastar
valsen

Hur äventyrar du din permanenta hållning?
(möjliggör mitt spritintag)

Etanol är mitt bot
& du har vapen under vasken
motiverad för aversion
(i afrika är huden mättad av sot)
jag klassificeras fadder,
du är fukt

anhåller om din inkomst
& ruset dunstar

Finns det vatten i Afrika?

När världen snurrar utan alkohol

Och tillvarons dörrmatta rycks undan

Är morgondagens gäst vansinne

Tjuv i mörkret

Försiktigt smög han sig fram genom buskaget. Han höll sig nära marken och slank smidigt mellan buskarnas grenar. Hans svarta mask täckte det smutsiga ansiktet och luvan det bruna håret.

Hans hanskbeklädda händer drog den slanka kroppen mot byggnaden. Luften som flydde från hans mun, steg uppåt och förvandlades till vitgrå rök. Det enda ljuset som visade vägen var den silverblå månen. Som en panter smög han mot sitt byte. Ett byte som bara väntade på att bli uppäten.

Närmre och närmre kom han. Hans kropp darrade av upphetsning och hans själ skrek efter äventyr. Långsamt reste han sig och ställde sig tätt intill väggen. Sakta gick han sidledes mot fönstret. Händerna var utspridda längs hans sidor och vandrade samtidigt som hans fötter. Efter ett tag stod han bredvid fönstret.

Försiktigt lutade han sig åt sidan och tittade in genom det beckmörka glaset. Där inne såg han skåp och hyllor, stolar och bord.

Ögonen gnistrade av längtan och sakta sökte sig den högra handen ner till bältet som var fastspänt runt midjan. Där hängde en kofot, en metall grå lång stång med en sväng på var ände. Han drog kofoten som ett svärd och svingade den som ett basebollträd. Kofoten gick sin bana och träffade glaset med en högljud krasch. Allt glas splittrades och flög all världens väg.

Med ett kraftigt hopp flög han genom den nya öppningen. Han landade tyst och gick med lätta steg mot ett stort gråaktigt skåp. Låset som förseglade skåpet var ingen match för honom. Försiktigt öppnade han skåpet och med ett tyst jubel grep han tag i skatten.

Kvick som ljuset försvann han genom fönstret, slank sig jäms med väggen och dök in i buskarna. Ingen skulle få veta vem den här mästertjuven var. För han försvinner in i natten och blandar sig med skuggorna.

Lotta Lundin

Det är fredag morgon och han har tagit ledigt, för att kunna sova. Helst hela dagen.

Björken blommade utanför hans fönster och en oavbruten vårbris smekte hans kind igenom det öppna fönstret.

Han är egentligen pollenallergiker.

"Det är värt det", tänkte han när han mindes hur hon brukade sitta under björkarna i stan och skriva i sin bok.

Värt att minnas henne.

Han mindes hur hon brukade undvika ögonkontakt och fingra på naglarna när hon var nevös, petade bort gammalt nagellack.

Om han blundade kunde han efter en liten stund minnas hennes blyga leende. Det som lika snabbt uppstod som försvann.

Det tog honom ett par månader innan han hann se det för första gången, och då kunde han inte sluta leta efter det i hennes ansikte. Det var som att fånga en guldfisks glittrande i en smutsig damm.

Han sträckte ut armen till höger och plockade upp en vattenflaska med handen. Han tänkte på guldfiskar och drack vatten.

Han lutade sig tillbaka ned i kuddarna och såg på himlen igenom fönstret.

Det var nästan helt klart bortsätt ifrån några få tunna fjädermoln.

Han blundade och behövde inte vänta länge innan hans medvetande klättrade ut igenom fönstret. Han föll in i en stillsam och likgiltig sömn.

Successivt vaknade han ungefär en timme senare. Solen bet honom i ögonen och han kisade ut på björken.

Han hade lagt ett äpple bredvid sängen så att han slapp resa sig senare och hämta ett. Han började äta på äpplet och tände en cigarett.

Tidigare brukade han gå med henne till hamnen och stå lutade mot räcket där. Hon var väldigt söt när vinden blåste genom hennes hår.

"Någon dag vill jag somna. Falla in i en lång solid dröm, du vet?"

Han hittade på henne, som stod lutad över räcket och kikade bort mot horisonten. Han nickade.

"Vore det inte fint om vi somnade tillsammans?"

Han förstod inte då vad hon egentligen menade, men han nickade igen.

"Vadsomhelst, bara jag får vara med henne", tänkte han då.

Han rökte klart och lade sig ned i sängen. Katten hade krupit upp i sängen som somnat. Han burrade ner näsan i pälsen och lyssnade på kattens spinnande.

Klockans sekundvisare tickade ljudligt i rummet, hon närmade sig två på eftermiddagen.

Katten log när han strök den över ryggen.

Han låg helt stilla och tittade förstrött på taket tills han återigen somnade. Men inte drömlöst, den här gången.

Han drev runt på bakgator i norra frankrike. Det var vår och fransmännen levde upp till stereotyperna med långa baguetter under armen och basker.

Han satte sig på ett café och beställde kaffe och croissant. Det var behagligt varmt och folk var vackra och glada. Han satt på uteserveringen och tittade på förbipasserande folk.

Han reste sig när det började bli skymning och gick till Metron.

I trapporna på väg ned hörde han någon, troligtvis en gatumusiker, spela dragspel på distans.

Runt hans hals hängde en gammal kamera, gissningsvis ifrån 60-talet, som han höll upp och kollade igenom sökaren. Han tog kort på gatumusikern.

Ensam åkte han tunnelbana till Montmartre för att gå upp i Sacré-Cœur.

Han var ungefär i mitten av trapporna på väg upp mot Sacré-Cœur då han vaknade. Han minns det sista han såg innan han öppnade ögonen.

Det var skymning och solen spelade över Paris. Staden var varm och lugn. Han; ensam och fri.

Ibland funderade han över om hur det skulle var ifall det var skymning dagen runt, året runt. Tidlöshet, ett ord med stor betydelse för honom. Hans tid i Paris var så nära han har kommit till tidlöshet.

Det var första gången han var utomlands, när han ensam åkte till Paris med tåg.

Egentligen hade han inget direkt skäl till att han valde att åka just till Frankrike. Han kunde lika gärna ha haft ögonbindel på sig och kastat pil på en europakarta.

Han ville till ett land vars språk han inte behärskade. Då tyckte han Paris verkade lämpligt eftersom franska dessutom är väldigt vackert.

Han bodde där hela april hos några vänner som var bosatta i Paris. De erbjöd honom att bo i deras hem under tiden för att inte behöva betala hotell. Hotell är fruktansvärt dyrt i Frankrike.

Han mindes kvällen innan han for till Paris, det var en varm, vacker vårkväll.

Han satt bredvid henne i hennes trädgård och drack vitt vin. Skymningen dränkte dagsljuset och visslade guld. Hon såg varm ut. Hon var fin och hade rosiga kinder.

"Jag tror..." började han "att det vore bäst om vi inte hörs på ett tag..." sade han eftertänksamt.

Hon satt med huvudet nedböjt, han kunde höra hur hon långsamt andades. Hon nickade.

Hon tog en stor klunk av vinet. Solen lös på vinet i glaset, som bröts på andra sidan.

Han tog upp ett paket Lucky Strike och satte en cigarett mellan läpparna. Han tog upp en tändsticksask och strök eld på en tändsticka.

Det uppstod en lång tystnad, där endast prasslet ifrån björken som de satt under hördes.

Hon fortsatte svälja stora klunkar vin och han rökte tyst.

"Jag åker till Paris imorgon förmiddag. Jag tror jag stannar där hela april."

Hon tittade på honom med ett ansikte som uttryckte lätt förvåning. Hennes läppar var lite delade och ögonbrynen vad höjda.

"Å..." sa hon i en liten suck.

De lade sig ner på gräset och tittade på himlen som då hade blivit helt svart. Han höll henne hårt i sin famn, med armarna tätt vävda runt hennes kropp. Hon luktade gott, som björk och Paris-regn. Deras ansikten var bara någon centimeter ifrån varandra. Hennes ansikte uttryckte fortfarande lätt förvåning, som dröjde vagt kvar.

Hur länge de låg där minns han inte, men han gissar på att det var midnatt när de somnade sammanflätade på gräsmattan.

Han vaknade tidigt på morgonen av att han frös och att morgondagg hade blött ner dem rejält. Hon sov med ryggen mot honom, blöt och liten.

Han reste sig och lade hennes jacka som ett täcke över henne. Hon låg fullkomligt stilla när hon sov. Om det inte vore för bröstkorgen som rörde sig upp och ned när hon andades, hade han kunnat tro att hon vad död.

Innan han gick stannade han och tittade på henne en gång till. Han rörde vid hennes kind, mjuk och kall. Sedan gick han. Han ropade till sig en taxi som han tog till flygplatsen.

Skymningen började fylla rummet och han stängde fönstret. All sömn hade gjort att han förmodligen inte skulle kunna sova mer den kvällen. Hela lägenheten var mörk. Han kände inte för att tända någon lampa.

Han kollade ut på himlen, som var lika svart som den natten de sov på gräset. Fast inatt var det betydligt fler stjärnor. Han kunde knappt urskilja stjärnorna ifrån varandra.

Han försökte räkna stjärnorna med gav upp när ögonen började tåras och alla stjärnor smälte ihop.

Han sjönk ned i sängen och grät. Han visste inte att han hade så mycket tårar.

"Stackars stjärnor" tänkte han. "Tänk att vara synlig, fast inte existera."

Det var nästan outhärdligt, det sista minnet.

Han hade precis kommit hem ifrån Paris, han var i sin lägenhet och packade upp då han fick ett telegram.

Det berättade att hon hade avlidit. Hon hade begått självmord. Han ombads att komma till platsen för att identifiera henne.

Han cyklade till hennes villa. Det stod grannar och polisbilar på gatan. Han lutade cykeln mot en tegelvägg och gick över gräsmattan. Gräset var fortfarande lite tillplattat där de hade sovit.

När han kom in ledde en polis honom till köket.

Där låg hon. På golvet. Ihopkrupen som en sovande katt, man skulle nästan kunna tro att hon bara sov.

Alla fönster och dörrar hade hon tejpat igen. Hon hade lagt sig framför gasolspisen och andats in kolmonoxid. Kolmonoxid hade dödat henne.

Hennes rosiga kinder hade bleknat och hon hade magrat betydligt.

Han satte sig på huk och kollade på hennes ansikte. Där var det. Guldfisks leendet, som var så svårt att hinna fånga. Hon blundade och log guldfisks leendet. Aldrig hade han sett en sådan vacker människa i sitt liv. Det har han fortfarande inte sett.

Han reste sig upp och tittade polisen rakt i ögonen och nickade.

"Det är hon."

Möt Åsa Anderberg Strollo

Åsa Anderberg Strollo är författare till ungdomsboken Bryta om som augustnominerades 2007 .  Boken, som handlar om att vilja förändra sitt liv, har beskrivits som full av både desperation och passion. Åsa har också skrivit både film- och TV-manus. I oktober kommer Åsa till Stadsbiblioteket och pratar om sitt skrivande tillsammans med författaren Conny Palmkvist.

Tid: Tisdag 21 oktober 2008, kl. 18:00

Plats: Stadsbiblioteket, Café Birger

Medverkande: Åsa Anderberg Strollo och Conny Palmkvist

Fri entré

Existera marginal, då

Näcken injicerar
tjack
bakom fiolen
Visslar
ensammelodier
för katterna
Han fryser
men vågar ändå inte komma nära
Slå rot
och bryt upp,
om att bryta ihop
redan innan rus-
ningstrafiken
upphört
längs ryggraden

Av tusen och en av mina masker

Kan du inte finna mig bakom någon av dem

Alla har vi ansikten att visa upp
Men många av oss har inget bakom

Druvsaft

Försöker röka sönder ditt revben;
med stulna halsbloss
och ett väsentligt svalg
vill jag skydda ett avstånd
för intimt saligt ömt
& behagligt

imiterade
bekräftelser
antastar
valsen

Hur äventyrar du din permanenta hållning?
(möjliggör mitt spritintag)

Etanol är mitt bot
& du har vapen under vasken
motiverad för aversion
(i afrika är huden mättad av sot)
jag klassificeras fadder,
du är fukt

anhåller om din inkomst
& ruset dunstar

Finns det vatten i Afrika?

Vi dansade vilt
på köksbordet
och kikade på
glitterregn
i saltkaret
Bubblande sockerdricka
under duken
och på dina
ögonlock
Hör du inte vad jag tänker eller?

               Jag älskar dig ihjäl mig.

Spel för galleriet

dagen är komik
natten blir tragik
du lever ett drama

du är aktör
ditt liv är teater

hur känns det att inte känna
att bara låtsas känna

du klär i din roll
handen i handsken

men du är inte du
och jag är inte jag

våra liv är teater
vi äntrar vår scen
en dag i sänder
med strålkastare
publikhysteri

dock så kommer kvällen
och massorna blir klungor
klungorna blir tomma
och du står ensam kvar

natten gör dig blottad
allena med dig själv

ingen ser dig
inga applåder

hur känns det nu
att vara du?

Mousserande ligament

Slöjor förlåter sällan begäret
efter slitaget
komplexitetet
anarkin
i kvinnors fysik
(sugarpiehoney)
& låter
tillåter
defensiven värna
om artärer och dess hälsa

hälsa någon om mig,
ta hand om din hälsa
helst

blåsor som pärlarmband
där tänderna assisterat din tunga (du var lätt med din tyngd, tunga du)
vill ha maneger med ozon lindade

fotnot

ledd av virke
ledsen för spinken
låt det va
låser melonen
ansats

Prologue

The wind swept beside her, guiding her through the entanglements of trees and shrubbery. The air was stale and she choked on it. Her legs gave way under her as she fell to the soft damp ground that had once been under the soles of her feet. Her hands caught her, sending shocks up through her arms and down her back. She let out a scream and scrambled up to start running again. She didn't let the limp in her right leg slow her down. Her long legs carried her further and further into the forest. The breeze lifted her up as she jumped and caught onto a branch. She heaved herself onto it and kept climbing the tall tree. The rough bark scratched the palms of her hands, blood stained the trunk. A frantic scream could be heard all around and she hoped that hadn't been her. A scream caught her breath as she froze in midmotion.

Please don't let this happen, please don't let this happen, she chanted as she closed her eyes. Her heartbeat pounded in her head, tried to free itself from her body. A crow beat its wings beside her and as it crowed she screamed. Her arms started flailing around her; she didn't want to be there, this couldn't be happening, not to her. The crows black wings beat at her, its beak pecked at her skin; beads of black blood welled up around her body and slid silently, deadly, down her white skin, falling to the ground. She screamed as she lost her grip and felt herself falling, falling, falling where? In one last frantic move she tried to grab onto something, anything that could save her.

Help me, was her last thought as her body landed on the soft ground. The crow flew off and her empty eyes stared up at the moon that shone down on her body. Her jogging clothes were ripped, exposing her milk-white skin drowning in pools and riveretts of dark blood. Her blonde hair had fallen around her, as if in a magical moment it decided to make this all beautiful. Her ice-blue eyes were glazed, her lips red from her own blood. Her limbs were at awkward positions, positions that a humans body should never have been able to accomplish.

The stars twinkled in the sky, the moon shone, the breeze blew gently. Trees whispered secrets, flowers slept, and in the midst of all this, was a fallen angel.

tyst rop

ohörda rop
viskar i vinden
taggen i hjärtat
river och sårar
ensamheten
smyger sig sakta

Fröhus

Frånvarande socker
med livet som insats
(ge mig morfin)

Jag destilleras av dina hinkar med fläder,
vill knyppla ett värn
lite större än vår kontinent
som tillvaron trånat efter
& vi expanderar, älskling

En extensiv säng
verkar ha sitt tillhåll
under tempererade urorganismer
(du värker i mig)
tjänstvillig
adekvat
lojal
& så jag

Misströsta inte ett fall
vars volym försummas
av reella romanser

Det ligger halm på panelen, älskling

Ett barn
gömmer i vrår och lådor
allt som inte andra ska finna

En ängel
stänger dörrar
som andra inte ska passera

Du är ett barn, min ängel
som stänger in dig
bland vrår och lådor
för att ingen
skall finna
vem du verkligen är


/ Av Marika

Jag minns våra läppars första möte i en tid förgången
Fastän fönsterbläcket där du vilade din kropp var äkta
Undrar en del av mig ifall känslan var densamma
För dig som för mig

Jag minns din omfamning på snötäckt mark
Början på en nattlig vandring tillsammans
Vägen till närhet av varma inre källor
Den natten var drömmar överflödiga

Jag minns när tårar föll i dina kupade händer
Hur dina milda händer varsamt lugnade en orolig själ
Din närvaro likt bomull den mjukaste av ting
Du var så nära då

Jag minns sånger ifrån barndoms lätta fötter
Hur du nynnar melodier i takt med ögonglitter
Symfonier i harmonisk glädje, ditt ansikte i skimret av lycka
Du fick mitt hjärta att stråla

Jag minns ock de mörkare skuggans stunder
Som växer starkare med tidens framfartsraseri
Så hindrade du inte mina steg ifrån blomstrande skeden
Utan lät mig vända dig ryggen

Jag lär få leva med blott minnen från igår
Forna tider får jag låta existera
Fotograferade med hjärtats inre blixt
Glömmer jag dem aldrig


/ Av Camilla