kreativtext

A gift for you

This is a Christmas story about an Elf with a very different day ahead of him. It all began with a Christmas present, it was wrapped in blue paper and white ribbons.

The Elf that I mentioned before had a short break from all the work in the toy shop. He was tired and sad because he thought that life was unfair.                  
All his life he had made toys to children all over the world and never once had he himself got a gift. All he got was hard work and short breaks.

The Elf sighed and cupped his head with his hands. The white snow fell slowly around him and spread a crystal white sheet over the land.

All of a sudden there was a sound and a thump as something big and hard hit him on the head. The Elf didn't react until the thing hit the ground beside him.                           
Very slowly he turned his gaze to the thing beside him.

There in the foot deep snow laid a gift with blue paper and white ribbons, it was quite large and was probably quite heavy. The Elf didn't think that this happening was strange in any way.

I mean Santa don't have the time to stop at every house and place the Christmas gifts under the trees, if he did then that would take years.             
Now back to the Elf.

At first the Elf thought nothing of the strange gift that dropped down from the sky. But after a while he started to think.

Why would Santa drop a gift down here on the North Pole? There are no human children here? What if he dropped it?

The Elf jumped to his feet and started to inspect the blue gift. Nothing strange with it, excellent paper and the most expensive ribbon. But then he noticed the most important thing a gift should have.

Can you guest what it was? I couldn't when I was told this story. I thought real hard about it for a long time. A gift needs paper so the person who gets it doesn't know what it is, and the ribbon is important because it holds the paper in place. But what could be the most important thing. Well I will tell you, the most important thing on a gift is the name tag. Without it you won't know who the gift is for.

So our Elf gasped and ran around in panic. Never before had this happened to him. Never had he been so scared. He had found a gift that had no name written on it, and worst of all Santa had dropped it.  

After a while the Elf calmed down and thought that panicking wasn't the answer. So he thought real hard and came up with the only solution. He had to open the gift.

With shaky hands he reached for the ribbon and very slowly he opened the gift. When the work was done his eyes widened. He held his breath and stood completely still. He was frozen to the spot.

There before him lay the most beautiful sled he had ever seen. He had seen many sleds before but nothing as beautiful as this. It was made by the strongest wood and was colored with the most beautiful colors. It shone in red and brown and had almost an angel aura around it.

He stood there admiring the magnificent sled for a long time until he remembered his important task, Who was the gift for?                                       
With careful movements he inspected the sled. Every inch he looked for the missing name, but none could be found. He gave up, there was nothing more to do. Everything was lost, he had failed and would probably be kicked from the North Pole in a whim.

So he took the sled and went to the longest hill there was on the North Pole. And with a gleeful look on his face he jumped on the sled and speeded down the hill.

Never before had he felt such joy, never before had he felt so free. No work and no short breaks. From now on he would have long breaks and no work.   The ride didn't last very long and soon the Elf found himself at the bottom of the hill. He laughed so hard that he didn't notice the large shadow looming over him.

A loud cough though woke him from his fit. He froze and turned his head very slowly around. There behind him stood the Boss himself. It was Santa Claus. The Elf began to explain himself and said that nothing was his fault and that the gift was broken and that he had to open it to see if it needed fixing. Santa stared at him and soon began to laugh a heartwarming laugh.

"HO, HO, HO", he said and held his large hand on his stomach. "I know that nothing was your fault, the gift never missed a name tag because it never had a name tag."

The Elf stared at Santa and fell completely silent. "Then who's gift is it?" he asked and looked nervously on the large man.

"It is for you my dear friend, it is a Christmas gift to you"

The Elf looked stunned and could almost not believe what he had heard. "You mean I have got a Christmas present?"

"Yes and I think you should use it more before the moon comes up", Santa said and walked towards his slay. The Elf stood there watching the big man leave and then he ran up the hill with a loud laugh.

By: Lotta Lundin MP2 Rörligbild

Ralf hade inte tänkt på att det bara var han som fanns och levde på Jallie. Han hade haft så mycket att hitta på ön. Jallie var fylld med färgglada växter, insekter, frukter till och med stenarna i det turkosa havet var i regnbågsfärger! Men så kom en dag då han förstod att han var ensam. Denna dag var lika solig och fin som alla andra dagar var på Jallie, men denna dag hade inte Ralf någonting att göra. Nu hade han utforskat Jallie från sten till trädkrona och varit otroligt fascinerad över att allting, verkligen allting, var så fint! Men i all fall så hade inte Ralf någonting att göra denna dag, så han tänkte " Ah! Jag spelar fia med knuff!, det brukar jag alltid göra i mitt gamla hem med mina vänner.". Så Ralf samlade glatt ihop fyra gröna, fyra gula, fyra röda och fyra blåa stenar. Han hade en kokosnöt som tärning och ritade spelplanen på sanden.
- Så då var det klart! sa Ralf glatt och satte sig vid spelplanen och valde ut vilken färg han skulle vara och satte dem i boet.

Det var här Ralf insåg att han inte hade några vänner på Jallie, att han var alldeles ensam.

-Oj, sa Ralf lite sorgset.
Först visste han inte vad han skulle ta sig till och när Ralf inte gjorde det, brukade han sova på saken. Det gjorde han nu. Han la sig på sin favoritplats; på ett lila stort löv som hade fallit ner från det stora lila trädet precis ovanför lövet. Där tyckte Ralf det var jättemysigt och brukade sitta där väldigt mycket. Ralf slumrade till där han satt i sitt lila löv, men snart vaknade han av att en kräfta attackerade hans ryggsäck!

- NEJ, LÅT BLI MIN RYGGSÄCK! skrek Ralf förfärat. Ryggsäcken var det enda som han hade haft med sig från sitt gamla hem och det ville han inte för allt i världen få avbitet av en dum kräfta. I ryggsäcken hade han alltifrån ett corn flakes paket till ett par gympaskor.  Det kanske lät dumt, men dessa saker hade kommit närmre honom nu när han var på Jallie.  Trygghet på något vis, som en försäkran att han inte var alldeles ensam..att han haft ett liv före jallie också.

- SNILLEBLIXT!
- Jag ska såklart plantera mina saker från ryggsäcken!!!

Nu förstår ni nog ingenting, kära läsare och det förstår jag att ni inte gör. Vilken normal person skulle få för sig att plantera ett cornflakespaket och bli jätteglad över den idén?! Här har ni svaret: Ralf.

En gång när Ralf och hans mamma hade ätit tomater till middag hade hans mamma sagt;
- Åh, det är så härligt att visa upp något man själv skapat, man är själv ansvarig för dem och kan stolt visa upp dem.

Ralf hade suttit tyst en lång stund och sedan sagt;
- Men du äter ju upp dina tomater!
- Ja, men det är ju en helt annan sak! hade hans mamma sagt till sitt försvar.

Nu när Ralf tänkte tillbaka till den stunden la han extra stor vikt över vad hans mamma hade sagt. NU förstod han varför han hade hittat denna ö, varför han var ensam och varför han var den första som hade satt sin fot på Jallie. Det var han, doddien Ralf som skulle skapa Jallies befolkning och det började nu! Han skulle alltså så alla sina medborgare till sitt oförväntade land.

*  * *

Ralf tog fram sin ryggsäck och började ivrigt slänga ut allt han ägde;

3 stycken rosetter i lila, rött och grönt

4 par skor

5 stycken bananer

1 keps

2 stycken muggar

Ett paket cornflakes

3 stycken spadar

3 påsar kryddor

1 par glasögon

1 citron

1 karta

Medan han packa upp alla dessa saker så sa han samma sak till sig själv om och om igen

Mamma sådde tomater för att hon ville ha tomater, alltså kan jag också så något jag vill ha! Om jag tror att det ska komma nya medborgare, då är det så! Bara om jag tror på det riktigt riktig mycket!

Efter att han planterat sitt innehåll från ryggsäcken, så vattnade Ralf. Det visste han att man skulle göra efter man odlat något. Sedan skulle man vänta och det gjorde Ralf. Väntan tog tid. Tiden gick. Men en solig dag, så det turkosa havet glittrade som mest, så ploppade något upp från Ralfs doddie-land. Plopp. Plopp. Plopp. Plopp. Plopp. Ralf stod och gapade och stirrade med sina tennisbollsögon på allt som ploppade upp från jorden. Han kunde inte tro att det faktiskt var sant; Han, doddien Ralf, hade skapat doddisar, medborgare på Jallie!!!!

En dag tog doddien Ralf en segeltur.

Oj, ni kanske inte vet vad en doddie är? Förlåt mig, det ska jag genast förklara. Det är inte så lätt att komma ihåg vad Nicke har kommit ihåg och inte kommit ihåg att berätta för omvärlden. Att han glömt berätta var en doddie är, chockerar mig, men nåväl man får se den ljusa sidan och inte bara förolämpningen. Nu får ju JAG chansen att berätta! En doddie liknar egentligen mest en kortväxt clown med en växt eller grönsak växande på sitt huvud. Så var det med det!

Tillbaka till Ralfs segeltur.

Jo, Ralf var ute och seglade, men just då havsvinden blåste en härlig kyla mot hans gula solros han hade på huvudet, så såg han land i sikte.

"Det hade jag inte förväntat mig" tänkte Ralf. Men sen tänkte han vidare och kom på att han inte brukade förvänta sig saker, för om han förväntade sig något, så kom aldrig förväntningen och då blev han förväntanslös, alltså var det ingen mening med att förvänta sig saker och ting om inte förväntningen kom. Han beslutade i all fall sig för att gå i land på det Oförväntade Landet. Till Ralfs oförväntade förvåning insåg han att igen bodde på det Oförväntade landet. Det oförväntade landet var en ö insåg Ralf rätt så snart. Han hade gått runt all sand på 20 minuter och det var bara massa hav runt omkring. Sanden kändes som sammet mot Ralfs håriga fötter och de färgglada snäckorna kändes som gummi när han höll dem i handen för att se om det var diamanter eller snäckor, för snäckorna glittrade så fint i solskenet.

Ralf trivdes på något sätt i sitt Oförväntade Land. Han kände Ro och det var inte alltid man kände det och det visste Ralf mycket väl, till exempel på hans mosters årliga kalas- då kände Ralf inte ro! Hans moster, Klara, hade en otroligt pipig röst så att det skar så hemskt i öronen och hon knep alltid Ralf mest och sa att de var för han hade tjockast kinder. Eftersom Ralf kände Ro, så stannade han nu på sitt Oförväntade land.

Dagarna gick och Ralf stormtrivdes på sin Oförväntade ö, men hur det än var så kände Ralf att ön skulle heta någonting. Han satte sig på en klippa vid havet och funderade. Han funderade i två dagar i streck. Han bara satt där på sin klippa och tänkte på vad hans Oförväntade ö skulle heta. Sen kom han på det, inte vad ön skulle heta utan något mycket klokare!

•-        Jag kan ju inte sitta här och vänta och förvänta mig att namnet kommer! Namnet kommer såklart oförväntat! Så dum jag är! skrattade Ralf

Så dagarna gick och Ralf upptäckte nya saker om ön för varje dag och han trivdes allt mer. Så kom det en dag då han gick sin vanliga morgonpromenad vid det turkosa havet. Ralf gick där glad och oskyldig, nynnande på en låt som han inte kunde, då plötsligt och absolut oväntat en kräfta bet honom i en av han feta håriga tå!

•-        JAAA.....LLLLLLLL........IIIIIIIIIIIEEEE!!!!! skrek Ralf förfärat

Där kom namnet på hans ö. Ön fick heta Jallie.

Tjuv i mörkret

Försiktigt smög han sig fram genom buskaget. Han höll sig nära marken och slank smidigt mellan buskarnas grenar. Hans svarta mask täckte det smutsiga ansiktet och luvan det bruna håret.

Hans hanskbeklädda händer drog den slanka kroppen mot byggnaden. Luften som flydde från hans mun, steg uppåt och förvandlades till vitgrå rök. Det enda ljuset som visade vägen var den silverblå månen. Som en panter smög han mot sitt byte. Ett byte som bara väntade på att bli uppäten.

Närmre och närmre kom han. Hans kropp darrade av upphetsning och hans själ skrek efter äventyr. Långsamt reste han sig och ställde sig tätt intill väggen. Sakta gick han sidledes mot fönstret. Händerna var utspridda längs hans sidor och vandrade samtidigt som hans fötter. Efter ett tag stod han bredvid fönstret.

Försiktigt lutade han sig åt sidan och tittade in genom det beckmörka glaset. Där inne såg han skåp och hyllor, stolar och bord.

Ögonen gnistrade av längtan och sakta sökte sig den högra handen ner till bältet som var fastspänt runt midjan. Där hängde en kofot, en metall grå lång stång med en sväng på var ände. Han drog kofoten som ett svärd och svingade den som ett basebollträd. Kofoten gick sin bana och träffade glaset med en högljud krasch. Allt glas splittrades och flög all världens väg.

Med ett kraftigt hopp flög han genom den nya öppningen. Han landade tyst och gick med lätta steg mot ett stort gråaktigt skåp. Låset som förseglade skåpet var ingen match för honom. Försiktigt öppnade han skåpet och med ett tyst jubel grep han tag i skatten.

Kvick som ljuset försvann han genom fönstret, slank sig jäms med väggen och dök in i buskarna. Ingen skulle få veta vem den här mästertjuven var. För han försvinner in i natten och blandar sig med skuggorna.

Lotta Lundin

Det är fredag morgon och han har tagit ledigt, för att kunna sova. Helst hela dagen.

Björken blommade utanför hans fönster och en oavbruten vårbris smekte hans kind igenom det öppna fönstret.

Han är egentligen pollenallergiker.

"Det är värt det", tänkte han när han mindes hur hon brukade sitta under björkarna i stan och skriva i sin bok.

Värt att minnas henne.

Han mindes hur hon brukade undvika ögonkontakt och fingra på naglarna när hon var nevös, petade bort gammalt nagellack.

Om han blundade kunde han efter en liten stund minnas hennes blyga leende. Det som lika snabbt uppstod som försvann.

Det tog honom ett par månader innan han hann se det för första gången, och då kunde han inte sluta leta efter det i hennes ansikte. Det var som att fånga en guldfisks glittrande i en smutsig damm.

Han sträckte ut armen till höger och plockade upp en vattenflaska med handen. Han tänkte på guldfiskar och drack vatten.

Han lutade sig tillbaka ned i kuddarna och såg på himlen igenom fönstret.

Det var nästan helt klart bortsätt ifrån några få tunna fjädermoln.

Han blundade och behövde inte vänta länge innan hans medvetande klättrade ut igenom fönstret. Han föll in i en stillsam och likgiltig sömn.

Successivt vaknade han ungefär en timme senare. Solen bet honom i ögonen och han kisade ut på björken.

Han hade lagt ett äpple bredvid sängen så att han slapp resa sig senare och hämta ett. Han började äta på äpplet och tände en cigarett.

Tidigare brukade han gå med henne till hamnen och stå lutade mot räcket där. Hon var väldigt söt när vinden blåste genom hennes hår.

"Någon dag vill jag somna. Falla in i en lång solid dröm, du vet?"

Han hittade på henne, som stod lutad över räcket och kikade bort mot horisonten. Han nickade.

"Vore det inte fint om vi somnade tillsammans?"

Han förstod inte då vad hon egentligen menade, men han nickade igen.

"Vadsomhelst, bara jag får vara med henne", tänkte han då.

Han rökte klart och lade sig ned i sängen. Katten hade krupit upp i sängen som somnat. Han burrade ner näsan i pälsen och lyssnade på kattens spinnande.

Klockans sekundvisare tickade ljudligt i rummet, hon närmade sig två på eftermiddagen.

Katten log när han strök den över ryggen.

Han låg helt stilla och tittade förstrött på taket tills han återigen somnade. Men inte drömlöst, den här gången.

Han drev runt på bakgator i norra frankrike. Det var vår och fransmännen levde upp till stereotyperna med långa baguetter under armen och basker.

Han satte sig på ett café och beställde kaffe och croissant. Det var behagligt varmt och folk var vackra och glada. Han satt på uteserveringen och tittade på förbipasserande folk.

Han reste sig när det började bli skymning och gick till Metron.

I trapporna på väg ned hörde han någon, troligtvis en gatumusiker, spela dragspel på distans.

Runt hans hals hängde en gammal kamera, gissningsvis ifrån 60-talet, som han höll upp och kollade igenom sökaren. Han tog kort på gatumusikern.

Ensam åkte han tunnelbana till Montmartre för att gå upp i Sacré-Cœur.

Han var ungefär i mitten av trapporna på väg upp mot Sacré-Cœur då han vaknade. Han minns det sista han såg innan han öppnade ögonen.

Det var skymning och solen spelade över Paris. Staden var varm och lugn. Han; ensam och fri.

Ibland funderade han över om hur det skulle var ifall det var skymning dagen runt, året runt. Tidlöshet, ett ord med stor betydelse för honom. Hans tid i Paris var så nära han har kommit till tidlöshet.

Det var första gången han var utomlands, när han ensam åkte till Paris med tåg.

Egentligen hade han inget direkt skäl till att han valde att åka just till Frankrike. Han kunde lika gärna ha haft ögonbindel på sig och kastat pil på en europakarta.

Han ville till ett land vars språk han inte behärskade. Då tyckte han Paris verkade lämpligt eftersom franska dessutom är väldigt vackert.

Han bodde där hela april hos några vänner som var bosatta i Paris. De erbjöd honom att bo i deras hem under tiden för att inte behöva betala hotell. Hotell är fruktansvärt dyrt i Frankrike.

Han mindes kvällen innan han for till Paris, det var en varm, vacker vårkväll.

Han satt bredvid henne i hennes trädgård och drack vitt vin. Skymningen dränkte dagsljuset och visslade guld. Hon såg varm ut. Hon var fin och hade rosiga kinder.

"Jag tror..." började han "att det vore bäst om vi inte hörs på ett tag..." sade han eftertänksamt.

Hon satt med huvudet nedböjt, han kunde höra hur hon långsamt andades. Hon nickade.

Hon tog en stor klunk av vinet. Solen lös på vinet i glaset, som bröts på andra sidan.

Han tog upp ett paket Lucky Strike och satte en cigarett mellan läpparna. Han tog upp en tändsticksask och strök eld på en tändsticka.

Det uppstod en lång tystnad, där endast prasslet ifrån björken som de satt under hördes.

Hon fortsatte svälja stora klunkar vin och han rökte tyst.

"Jag åker till Paris imorgon förmiddag. Jag tror jag stannar där hela april."

Hon tittade på honom med ett ansikte som uttryckte lätt förvåning. Hennes läppar var lite delade och ögonbrynen vad höjda.

"Å..." sa hon i en liten suck.

De lade sig ner på gräset och tittade på himlen som då hade blivit helt svart. Han höll henne hårt i sin famn, med armarna tätt vävda runt hennes kropp. Hon luktade gott, som björk och Paris-regn. Deras ansikten var bara någon centimeter ifrån varandra. Hennes ansikte uttryckte fortfarande lätt förvåning, som dröjde vagt kvar.

Hur länge de låg där minns han inte, men han gissar på att det var midnatt när de somnade sammanflätade på gräsmattan.

Han vaknade tidigt på morgonen av att han frös och att morgondagg hade blött ner dem rejält. Hon sov med ryggen mot honom, blöt och liten.

Han reste sig och lade hennes jacka som ett täcke över henne. Hon låg fullkomligt stilla när hon sov. Om det inte vore för bröstkorgen som rörde sig upp och ned när hon andades, hade han kunnat tro att hon vad död.

Innan han gick stannade han och tittade på henne en gång till. Han rörde vid hennes kind, mjuk och kall. Sedan gick han. Han ropade till sig en taxi som han tog till flygplatsen.

Skymningen började fylla rummet och han stängde fönstret. All sömn hade gjort att han förmodligen inte skulle kunna sova mer den kvällen. Hela lägenheten var mörk. Han kände inte för att tända någon lampa.

Han kollade ut på himlen, som var lika svart som den natten de sov på gräset. Fast inatt var det betydligt fler stjärnor. Han kunde knappt urskilja stjärnorna ifrån varandra.

Han försökte räkna stjärnorna med gav upp när ögonen började tåras och alla stjärnor smälte ihop.

Han sjönk ned i sängen och grät. Han visste inte att han hade så mycket tårar.

"Stackars stjärnor" tänkte han. "Tänk att vara synlig, fast inte existera."

Det var nästan outhärdligt, det sista minnet.

Han hade precis kommit hem ifrån Paris, han var i sin lägenhet och packade upp då han fick ett telegram.

Det berättade att hon hade avlidit. Hon hade begått självmord. Han ombads att komma till platsen för att identifiera henne.

Han cyklade till hennes villa. Det stod grannar och polisbilar på gatan. Han lutade cykeln mot en tegelvägg och gick över gräsmattan. Gräset var fortfarande lite tillplattat där de hade sovit.

När han kom in ledde en polis honom till köket.

Där låg hon. På golvet. Ihopkrupen som en sovande katt, man skulle nästan kunna tro att hon bara sov.

Alla fönster och dörrar hade hon tejpat igen. Hon hade lagt sig framför gasolspisen och andats in kolmonoxid. Kolmonoxid hade dödat henne.

Hennes rosiga kinder hade bleknat och hon hade magrat betydligt.

Han satte sig på huk och kollade på hennes ansikte. Där var det. Guldfisks leendet, som var så svårt att hinna fånga. Hon blundade och log guldfisks leendet. Aldrig hade han sett en sådan vacker människa i sitt liv. Det har han fortfarande inte sett.

Han reste sig upp och tittade polisen rakt i ögonen och nickade.

"Det är hon."

Prologue

The wind swept beside her, guiding her through the entanglements of trees and shrubbery. The air was stale and she choked on it. Her legs gave way under her as she fell to the soft damp ground that had once been under the soles of her feet. Her hands caught her, sending shocks up through her arms and down her back. She let out a scream and scrambled up to start running again. She didn't let the limp in her right leg slow her down. Her long legs carried her further and further into the forest. The breeze lifted her up as she jumped and caught onto a branch. She heaved herself onto it and kept climbing the tall tree. The rough bark scratched the palms of her hands, blood stained the trunk. A frantic scream could be heard all around and she hoped that hadn't been her. A scream caught her breath as she froze in midmotion.

Please don't let this happen, please don't let this happen, she chanted as she closed her eyes. Her heartbeat pounded in her head, tried to free itself from her body. A crow beat its wings beside her and as it crowed she screamed. Her arms started flailing around her; she didn't want to be there, this couldn't be happening, not to her. The crows black wings beat at her, its beak pecked at her skin; beads of black blood welled up around her body and slid silently, deadly, down her white skin, falling to the ground. She screamed as she lost her grip and felt herself falling, falling, falling where? In one last frantic move she tried to grab onto something, anything that could save her.

Help me, was her last thought as her body landed on the soft ground. The crow flew off and her empty eyes stared up at the moon that shone down on her body. Her jogging clothes were ripped, exposing her milk-white skin drowning in pools and riveretts of dark blood. Her blonde hair had fallen around her, as if in a magical moment it decided to make this all beautiful. Her ice-blue eyes were glazed, her lips red from her own blood. Her limbs were at awkward positions, positions that a humans body should never have been able to accomplish.

The stars twinkled in the sky, the moon shone, the breeze blew gently. Trees whispered secrets, flowers slept, and in the midst of all this, was a fallen angel.

Inte ofta, händer det att en film berör mig så att jag faktiskt börjar gråta, det är dock allltid en lika härlig känsla att en film eller bok lyckas beröra mig (och andra till den grad att jag (vi) kan släppa min (vår) kontroll. Är själv en person som sällan har behov eller tillåter mig att gråta. Det händer så väldigt sällan, och allt mer och mer sällan helt spontant, vilket kan bekymra mig en aning. Det är ju ofta betraktat som en svaghet hos människor och speciellt en man att faktiskt gråta. Jag kan själv känna mig generad av att se en man gråta men vet samtidigt att nu är det allvar...och blir väldigt rörd av det...tror och har för mig att den vanligare synen av en kvinna eller flicka som gråter har mycket med hormoner och liknande att göra vilket orsakar att så många kvinnor gråter så mycket mer än män rent generellt Kanske har jag fel. Men gråta är bra, det är kroppens bästa skydd och återuppbyggnadsfunktion. Jag skäms inte för att gråta, snarare då för att jag inte kan vara närmare min gråt än jag faktiskt är.

Filmen Flyga drake , är ett mästerverk tycker jag, den börjar med en retrospekt ganska tidigt, och tar oss till Kabul, Afghanistan, och huvudpersonens barndom bland drakflygande barn, livfulla gator och muslimska traditioner. Huvudpersonen är en fantasifull liten kille med en bästa jämnårig vän som är lojal till tusen och åter tusen. Denna lojalitet ska så småningom bli bägge pojkarnas fall och räddning genom livet i olika skepnader och situationer. Filmen är tragisk, vacker, sorglig, upprörande, blodkokande, nervkittlande och så enormt känslomässigt finstämd. Den har så många olika ingredienser av mänskliga känslor. Jag hoppas en gång kunna bli så duktig i att framkalla alla dessa olika känslor i en bok eller film. Vilken skaparkraft! Att se filmen är som att få en serie kinesiska nålar genom hela kroppen från topp till tå. Som att bli mörbultad av en japansk sumobrottare, som extraknäcker som massör på just min kropp. Som att få smaka alla världens smaker på min tunga på en och samma gång. För att inte avslöja för mycket men ändå delge mina intryck av filmen kan jag nämna att filmen handlar också om svek, hämnd, klasskrig, att följa eller bryta traditioner, om gammal och ung, om kärlek mellan pojke och flicka. Vackra sorgliga, teman, så vackra och sorgliga som livet självt. Den handlar också om grymma och brutala traditioner, om krigshandlingar och oförståelig politik,om människors grymhet gentemot sina medmänniskor, om sjuka beteenden och tragiska individers handlingar.

Samtidigt är där en låga av mänsklighet som aldrig låter sig överskuggas, släckas eller blåsas ut. En låga som flackar, kvävs stundtals av frånfälle av syre men som hela tiden kippar efter andan och lyckas överleva, ur dödens skuggor in i medvetandets aska, tillbaka till det hjärtklappande livet åter och åter igen.

Filmens sista 5 minuter är det som gör att tårarna faller längs mina kinder, att fördämningen och all tårkontroll inte längre tyar. Kanske gråter andra på andra ställen, kanske gråter någon inte alls. Men kvarstår gör det faktum att filmen berör, ända in i hjärteroten, dit alla författare bör sträva att nå åtminstone någon gång under sitt skapande. Jag hoppas jag lyckas med det någon gång. Det ska bli mitt primära författarmål. Sen får texten vara så kreativ, publicerad, omtyckt, kritiserad, omtalad, eftersökt, värdefull, och så inbringande eller icke inbringande den vill.....

Livets bräde

Han kände inte igen sig själv längre. Han åt han drack och sov. Dagarna bara försvann utan att han märkte det. Han kände sig helt enkelt inte mänsklig längre. Hans tankeverksamhet hade bara lagt av. När han tog värvning trodde han att det hade varit ett smart beslut för att glömma det som hade hänt, men efter bara några veckor insåg han att det inte hade spelat någon roll. Det enda han brydde sig om nuförtiden var soldaterna han i stort sett levde med, men inte ens dem gav han så mycket uppmärksamhet. Han lydde bara order.  

Sovjetunionen hade tidigt den 30 november år 1939 gått över Finlands gräns. Finland hade ingen chans men gjorde hårt motstånd, men motståndet hade stegvis tryckts tillbaka. Nu befann sig han och hans grupp inne i ett gigantiskt hus som låg långt ute på landet. Antagligen hade det tillhört någon rik baron som hade flytt landet vid första tecken av oroligheter. Cyklarna hade de slängt i hallen. Ryssarnas röster hördes på nedervåningen och han hörde hur de gick från rum till rum. Han visste att han skulle dö. Han hade inget hopp kvar, ingen av soldaterna i hans grupp hade hopp kvar. Eller det var inte riktigt sant. Där fanns hopp, hoppet om att en leende Sankte Per skulle hälsa honom med öppen port. Ett annat leende kom i hans tankar. Det var hans eget leende han tänkte på. Leendet och minnet kom från den lyckligaste dagen i hans liv.

Hon tittade på honom där han stod på ett knä. Hon gav honom den där blicken som hon hade när hon funderade över någonting. Hon svarade inte genast men han lät sig inte skrämmas av det. Till slut hade hon lyst upp i ett leende och svarade ja på det han hade erbjudit henne. Han hade lyft upp henne i sin famn och kysst henne i vad som kändes som en evighet.

En hög smäll hördes som genast förde honom tillbaka till verkligheten och steg hördes uppför trappan. Han drog upp geväret mot axeln och gjorde sig beredd. Dörren slogs upp och ryssarna kom inrusandes. Han sköt och hylsa efter hylsa slog i golvet. Plötsligt stack det till i magen och sen i axeln. Han föll baklänges och slog tungt i trägolvet. Allting blev svart och till sist försvann allt i hans åsyn.

Han vaknade och hans ögon möttes av ett starkt solsken. Han satte sig upp och såg att han låg på en äng. Runtom honom lekte barn med varandra. Han såg att alla barnen var vitklädda och lyste i solskenet. Trots att de rullade sig i gräset syntes inte en enda fläck på deras kläder. En bit bort stod ett bord och två stolar. På den ena stolen satt en man även han klädd i vitt. Han såg sig omkring och insåg att mannen var den ända vuxna på ängen, så han gick mot bordet. Mannen reste sig upp och sträckte ut sin hand för att hälsa.

- Hej, jag heter Per, varsågod och slå dig ner.

- Tackar, jag heter...

- Aleksis, jag vet.

- Men hur kunde du veta...

- Oroa dig inte för det gosse, sätt dig bara ner.

    Aleksis satte sig ner och såg på den gamle mannen. Han visste inte varför, men av någon anledning kände han att han kunde lita på mannen, eller Per som han sade att han hette. Plötsligt lyfte Per upp en väska och tog upp ett schackbräde och Aleksis tittade lugnt på medan Per ställde upp pjäserna.

- Svart eller vit, Aleksis?

- Jag tror jag vill vara svart.

- Som jag trodde.

Av någon anledning kändes det inte alls konstigt att plötsligt sitta och spela schack med en främling. Per flyttade ut en bonde och spelet tog sin början.

- Nå, berätta för mig hur det kommer sig att en snäll man som du blev soldat?

Aleksis kallade till sig alla minnen och började berätta sin historia som han upplevde allteftersom han berättade det.

Han kom ihåg hur glädjen hade fyllt honom när Marja hade tackat ja till hans frieri. De kom båda ifrån rika familjer och hade träffats på en bal för finska adelsfamiljer. Han hade fallit direkt för hennes vackra ögon och bländande leende. Hon hade bara dansat med honom hela kvällen och han hade känt sig riktigt lycklig. Efter många veckor av uppvaktning hade han till slut friat. Det hade blivit ett stort bröllop och släktingar från hela Finland hade varit där för att se paret säga ja till varandra. 

Per flyttande en springare över brädet och hotade med att ta hans torn. Aleksis flyttade det ur farozonen och spelet fortsatte.

- Måste ha varit ett underbart bröllop, sade Per.

- Det var det, och Marja var den vackraste bruden man kan tänka sig, sade Aleksis.

- Fortsätt, sade Per lugnt.

Marja och Aleksis hade fått ett stort och vackert hus nära en insjö som Marjas hemgift. Det var en gammal sed, men likväl en tradition. Trädgården hade varit full av blommor i alla regnbågens färger och pilträd hade hängt tungt över vattenytan. Svanar häckade på den lilla ön mitt i sjön. Huset hade också varit fantastiskt. Flera sovrum och ett stort samlingsrum med en jättestor vedspis, men det mest underbara med alltihop kommer han ihåg, var tiden de hade tillbringat på bryggan om kvällarna. Solen hade varit alldeles röd och himlen rosa. De hade lutat sig mot varandra och diskuterat framtiden.

Han höll tillbaka en snyftning och flyttade löparen för att hota Pers torn. Per tittade på honom med en förstående blick och satte en bonde i vägen för löparen. Barnen lekte fortfarande i bakgrunden och sken fortfarande i sina helt vita kläder, Marja hade älskat barn, Tänkte Aleksis. Han samlade återigen ihop minnena och fortsatte sin historia.

Veckorna gick och tiden tillsammans var fortfarande det bästa de visste, men snart så märkte Aleksis att Marja blev tröttare och tröttare för var dag som gick. Han intalade sig att hon bara var trött efter att ha jobbat ute i det varma vädret, men hon blev värre och värre och till slut stönade och stånkade hon bara hon gick upp för trappan. Han hade blundat för allt och sen var det för sent. De hade varit på den sista sommarträffen för adelsfamiljerna och Aleksis stod ute på terrassen iklädd en svart traditionell kavaj och bruna byxor. Han stödde sig med foten mot trästaketet och hade nonchalant armarna i kors. Som så många gånger förr stod han nu och tittade ut över vattnet där solens strålar speglade sig mot ytan. Då hade Marja kommit och ställt sig vid honom fast på avstånd. Hon hade på sig en stilren och enkel klänning. Det sista solljuset fick det vita tyget att glänsa lite svagt och hon var så vacker som bara hon kunde vara i hans ögon. Hon sträckte på sig och knäppte händerna bakom ryggen.

Per såg frågande på honom och undrade nog varför han hade slutat berätta, men Aleksis kände hur det drog åt i strupen och flyttade istället sin hotade dam på brädet. Matchen var ganska jämn, men Aleksis hade ett litet övertag. Men så gjorde Per ett drag som tvingade honom att offra sin dam eller förlora spelet. Plötsligt insåg Aleksis att det som utspelade sig på brädet också hade varit hans liv. Först hade det varit lyckligt utan några motgångar, men sen hade plötsligt hans liv rasat samman. Precis som hans chans att vinna utan sin dam på brädet.

Marja hade stått där så vacker i sin klänning på terrassen. Han hade känt på sig att hon snart skulle berätta något hemskt. Men det hon hade berättat hade varit hemskare än något han kunnat tänka sig. Hon var döende och läkarna kände inte till sjukdomen. Aleksis hade besökt varenda läkare i landet men ingen hade vetat vad som kunde bota hans älskade Marja. Bara två månader efter att han hade fått reda på det dog Marja. Han begravde henne under ett av pilträden vid vattnet. Hon hade alltid älskat att gömma sig under dess grenar när hon hade tid över.

Det var efter det som han hade bestämt sig för att ta värvning. Han hade inte kommit på något annat att göra med sitt liv. Och dessutom försökte han glömma det som hänt.

Per hade lurat in honom i ett hörn och snart skulle han förlora matchen då han plötsligt sade.

Det är mitt liv som utspelar sig på brädet. Eller hur Per?

- Just precis, min vän.

- Men varför?

- För att det får folk att tänka, det spelar ingen roll om de är duktiga på spelet eller aldrig har spelat det. De som har förlorat mycket under sin livstid förlorar även pjäser snabbt, och de som levt ett gott liv klarar sig längre för de har så mycket att berätta.

- Jag förstår, men alla förlorar förr eller senare precis som de förlorar livet.

- Det stämmer precis gosse.

- Men Per, vad händer nu?

- Fråga damen som vinkar på dig borta vid porten där borta.

Han såg sig om över axeln och såg att en port hade dykt upp från ingenstans. I den öppna porten stod Marja och vinkade åt honom. Aleksis vände sig mot Per och bugade. Per nickade och följde Aleksis med blicken när denne försvann bakom porten med sin älskade tätt intill sig. Per suckade åt turturduvorna och ställde sedan upp pjäserna inför ett sista parti för dagen. Men detta skulle sorgligt nog vara mycket kortare än det förra.

Martin Larsson

En körsbärsblomma

När han drog undan shojin tog vinden tag i hans kimono och den lekte lätt efter blåsten. Vinden tog fart över ängarna söder om hans ägor och fortsatte rakt igenom hans trädgård och ut över havet och bort mot horisonten. Det var en vacker dag. Inte så klibbigt varm som på sommaren men inte heller så isandes kall som på vintern. Han steg ner från verandan och gruset gav ifrån sig sitt omisskännliga suckande under hans träsandaler. Han tittade sig omkring i sin trädgård. Det var en plats av ro och stillhet. Det enda som störde tystnaden var fåglarnas stilla sång och gräshoppornas taktfyllda melodi. Han satte sig ner på knä vid bäcken, och såg ner på sitt ansikte som så kristallklart speglade sig i vattnet. Ett plötsligt tungsinne kom över honom. Han tänkte att snart skulle det komma. Det oundvikliga som han länge hade vetat närmade sig. Men dåraktigt nog hade han hela tiden skjutit bort de tankarna.

- Pappa?

Det var hans yngsta dotter Kikio. Han vände sig om och såg på den lilla flickan. Hon var så lik sin mor. Liten, nästan obetydlig näsa, små spetsiga öron och rundade fylliga läppar.

- Ja. Vad är det Kikio?

- Varför sitter du här ute för dig själv?

Han såg på sin dotter med ett varmt leende. Han älskade sina barn och tog sig gärna tid med dem så fort han kunde.

- Pappa var bara tvungen att fundera lite för sig själv. Du vet som alla gör ibland när de inte riktigt vet vad som kommer hända i framtiden.

Flickan tog några steg fram och satte sig lugnt i sin pappas knä. Han omfamnade henne och mindes att de alltid hade gjort såhär innan han var tvungen att resa iväg på en av sina långa resor. Han mindes att de brukade sitta precis här vid bäcken och titta ut över ängarna och över byn som låg nedanför kullen som hans hus låg på.

- Pappa?

- Ja, vad är det min flicka?

- Jag önskar att man visste vad som hände i framtiden.

- Varför önskar du det, Kikio?

- För då skulle jag veta när du kom hem efter dina resor så jag inte behövde oroa mig så mycket och inte mamma heller.

Han lät orden som detta unga barn hade sagt med så mycket kärlek sjunka in och han satt tyst en lång stund.

- Pappa? Sade jag någonting dumt?

- Nej Kikio, oroa dig inte.

Leendet som spreds över hennes läppar var så likt hennes mors och så fyllt med värme att han nästan ryckte till.

- Kikio?

- Ja pappa.

- Vill du leka en lek?

- Pappa, jag är för gammal för att leka säger mamma.

- Det är inte en vanlig lek Kikio, utan en väldigt speciell lek.

- Vadå för lek, pappa?

- Ser du körsbärsträdet där borta?

- Ja, klart jag gör, det har ju alltid stått där.

- Ska vi säga såhär att varje gång jag är ute på mina långa resor och du ser ett sådant träd, så ska du tänka på mig och be för att jag kommer hem igen till dig och din mor och dina syskon?

- Om du lovar att också be varje gång du ser ett.

- Jag lovar.

- Bra, då lovar jag också, pappa.

- Kikio!

- Din mamma ropar. Bäst du går och ser efter vad hon vill.

- Men jag vill stanna här hos dig.

- Kikio, var en snäll flicka nu och gå hjälp din mor.

Hon stirrade lite surt på honom men nickade sedan och reste sig ur hans knä. Han gav henne en puss på kinden och såg på henne när hon kilade iväg över grusgången. Han hoppades innerligt att hon skulle komma ihåg körsbärsträdet och deras löfte.

Det var tidigt på morgonen och han satt på sin veranda och njöt av en kopp sake, då han hörde ljudet av sandaler som gick över grusgången. Han tittade upp och såg två av sina vakter eskortera en man som var lång för att vara japan och väldigt muskulös. Det var hans högra hand Myario Majushibo. De hade känt varandra så länge han kunde minnas och var det någon han litade på så var det honom.

- Var hälsad, Myario-san.

Myario stannade på två stegs avstånd som seden bjöd och bugade djupt inför sin länsherre och sade:

- Jag tackar dig ödmjukast, min herre.

- Såja, nu behöver du inte bli för formell. Vi har trots allt har vi känt varandra så länge att dessa formaliteter börjar bli lite onödiga.

- Jag tackar dig, min vän Jin.

- Så ska det låta, min gamle vän Myario-san.

Han hoppade vigt upp och ställde sig på raka ben. Med en handgest meddelade han sina vakter att avlägsna sig. Han tittade ut på den flödande bäcken och gick sedan ner för verandan och ut i trädgården med Myario strax bakom sig.

- Ser du så vacker min trädgård är så här års, Myario-san?

- Inte för att vara ohövlig, herre, men borde vi inte oroa oss över vad vi ska göra om Tarasukaklanen anfaller vår västra gräns och om de har stöd i Shogunatet.

- Hur många gånger ska jag behöva säga till dig att du ska kalla mig Jin?

- Förlåt mig Jin, men jag är orolig för dig och din familj, jag fruktar att Shogunatet kommer skicka ut lönnmördare för att döda dig för att kväva det uppror du leder mot dem. Trots allt är du vår herre och ledare och det är min absolut största plikt att värna om din säkerhet.

- Ser du blommorna där borta Myario-san? Jag har tänkt på en dikt och jag tror att jag precisblivit färdig med den.

Som när en knopp slår ut blommar föds ett barn

Den slår ut och ett barn blir en man

Sakta som en blomma vissnar dör också en man

- Väldigt vacker herre men jag ber åter igen om ursäkt. Du och din familj borde flyttas till fästningen i Omahura.

- Jag måste vara här och leda mina styrkor när tiden är inne Myario-san.

- Men herre i fästningen är du säker från lönnmördare, vi kan alltid vänta på din ankomst senare. Vi har dugliga generaler.

- Om det är min karma att dö här så får det bli så. En man kan inte fly från sin karma så varför isåfall försöka rymma från den?

Det blev tyst en stund innan Myario bugade sig och sade adjö till sin herre.

Det var mörkt ute men han tyckte sig ändå urskilja några svartare skuggor i natten. Han kisade med ögonen en stund men sen intalade han sig att det bara var inbillning. Plötsligt tryckte det till i blåsan och han var tvungen att dra ner kimonon och vattna blommorna. Han stirrade ner i bäcken och tyckte att han såg en rörelse i den mörka speglingen. Sekunden efter det kände han en stor smärta i bröstet och sedan blev allting svart.

Jin stod ute på balkongen och tittade ut i mörkret. Han tänkte på vad Myario hade sagt. Det oroade honom även om han inte gav sken av det. Han tog ett djupt andetag och försökte övertyga sig själv att inte tänka på problemen. Det hjälpte inte, det var inte så han skulle klura ut hur han skulle lyckas vinna över Tarasukaklanens enorma armé. Och det var heller inte så han skulle lyckas få över Shogunatet på sin sida. Fokusera! Det är det han måste göra fokusera på lösningen och inte på problemet. Allt hade en lösning och hade det inte det så varför oroa sig? Men han oroade sig. Han oroade sig för sin hustru som tagit väl hand om honom. Han oroade sig också över sina barn som inte alltid var helt lydiga men det hade alla goda hjärtan, rena hjärtan.

Plötsligt kom han att tänka på när han var liten. Hans far hade precis kommit från en lång resa. Han hade varit i provinsen Rohibo och slagit ner ett uppror mot kejsaren. De hade suttit och pratat en lång stund i trädgården. Hans far var en av de största krigarna i landet och han tränade sin son mycket hårt så att även han skulle bli det någon dag. Han kommer ihåg att hans far bad honom att hämta sitt träsvärd. När han kom ut igen hade hans far stått med ett vedträ i händerna. Han hade händerna endast tre centimeter ifrån varandra. Jin visste vad han skulle göra han hade gjort så här många gånger förr. Han släppte tankarna på allt utom träsvärdet i hans hand. Han tog ett djupt andetag och slog på vedträet mitt i mellan sin fars händer. Han hörde ljudet som träet gav ifrån vid varje slag. Dum, dum, dum... Plösligt hörde han ett högt vrål och i bakgrunden hörde han hur alarmtrumman slog i fast takt, dum, dum, dum. Det tog inte många sekunder innan han förstod vad som stod på. Och på ett ögonblick hade han rest sig ur sängen och öppnat den tunna pappers dörren.

När han kom ut i korridoren tog han tag i närmaste vakt och frågade vad som pågick. Vakten stirrade en stund innan han förstod vem det var och bugade sig snabbt och korrekt. Efter dessa snabba formaliteter så berättade han att ninjas hade lyckats ta sig förbi vakten genom södra porten och att samurajerna gjorde sitt yttersta för att stoppa dem. Jin tänkte snabbt ut vad som måste göras, och han skickade iväg vakten med order om att samla ihop så många samurajer som möjligt som skulle följa honom och understödja de säkert hårt pressade styrkorna vid södra porten. Under tiden gick Jin in i sitt rum och hämta båda sina svärd. Han tog först det långa tvåhandsvärdet kallat Katana och sen det kortare kallat Wakizashi tillsammans kallades dem Daisho, och just de här två svärden hade funnits i hans släkt i genorationer. Han höll på och fästa dem i sina skidor och knyta fast dem hårt i sin kimono när vakten öppnade shojinen och bugade sig

- Herre jag hittade 23 stridskapabla män som väntar på ditt beslut.

- Bra! Följ mig

Utan tvekan följde dem efter honom beredda att gå i döden för sin länsherre om det blev nödvändigt.

När de anlände till södra porten var endast nio av ca tjugo samurajer kvar i livet, men de kämpade vidare som om varje man hade varit sju. Högar av lik hade bildats av både samurajer och ninjor. Jin och hans samurajer kastade sig genast in i striderna. Han visste att han var huvudmålet och fann sig snabbt stå mitt emot två ninjor. Med två blixtsnabba rörelser drog han både Katanan och Wakizashin. Han tackade tyst sin far som lärt honom den ovanliga tekniken att använda båda samtidigt som var en klar fördel i en två mot en kamp. Ninjan till höger om honom gjorde ett plötsligt utfall som han lätt parerade med Katanan, tätt efter det kom ett utfall från den andre ninjan som han tvingades parera med Wakizashin. Utfallen kom tätare och tätare och Jin insåg att han inte skulle orka hålla dem båda stången länge till, så han dukade smidigt för ett hugg och skar snabbt upp motståndarens buk med ett perfekt vinklat snitt. Innan den förste ninjan nuddat marken tog han sig an den andre som dödligt säkert högg mot honom. Men nu var det lätt att med en enkel rörelse låsa fast motståndarens svärd med sitt egna och köra in Katanan långt in i bröstet på denne. Ninjan föll till marken och Jin såg hur livet lämnade hans ögon, han var död innan han nuddade marken. Striden fortsatte och man hörde då och då ett skri från någon som stupade. Jin lyckades hugga ner tre ninjor till innan dessa började dra sig tillbaka och lämnade efter sig stupade kamrater. Det small till och kraftig rök bildades vid porten och när den tunnades ut stod det endast samurajer i blå mundering kvar på gården, och de bröt ut i jubel över segern.

Jin visste att de snart kunde komma tillbaka och ansåg då att handla snabbt var det bästa sättet att undvika en katastrof.

- Vem här har högst rang under mig, sade han lugnt.

Samurajerna skruvade lite på sig, och tittade noggrant vem som hade stupat. Efter en kort stund kom en samuraj fram till honom och bugade sig djupt

- Jag tror att det är jag, herre.

- Bra vad är ditt namn samuraj? Sade Jin.

- Timuku Siakyro, herre.

- Gratulerar du är nu ansvarig för mitt och min familjs liv. Jag vill ha tredubbla utposter så snabbt som möjligt, och när du är färdig med det vill jag ha en full rapport om allt som hänt här idag.

- Jag ska göra mitt yttersta, herre.

- Det vet jag att du kommer.

Han satt tillsammans med Myario ute på verandan igen. Han hade skickat bud efter honom så fort han kunde.

- Vem tror du skickade dem Myario-san? Shogunatet eller Tarasukaklanen?

- Jag är rädd att det kan ha varit båda två, herre.

- Det har du förstås rätt i Myario-san, och om så är fallet är det inga bra nyheter.

- Herre om du ursäktar min fräckhet, men borde du och din familj inte flyttas till borgen i Omahura?

- Jag har också tänkt på det, men jag kom fram till att det inte är någon bra lösning på det hela.

- Men vad ska du annars ta dig till, herre, jag ifrågasätter inte ditt ledarskap och du vet att vi alla skulle gå i döden för dig men...

Just då kom Timuku in och bugade sig för dem båda. Och ställde sig sedan tyst medans Jin och Myario avslutade sin diskussion.

- Var hälsad Timuku-san, har du min rapport?

- Ja, herre.

- Nå låt höra då.

- Ninjorna tog sig in genom södra porten och försökte därefter ta sig in i ditt hus men blev stoppad av våra vakter som genast kallade på hjälp.

- Bra! Något mer jag behöver veta?

- Ninjornas antal kan ha varit cirka 50 stycken, herre.

Jin vände sig mot Myario som stirrade på honom med stora ögon.

- 50 ninjor, herre, de måste verkligen vilja få slut på ditt liv, sade Myario

- Ja det verkar så, hur många stupade Timuku? Sade Jin

- Av vår egen livvakt stupade 54 stycken, herre.

- Och hur många lik som inte är våra ligger där på gården då?

- 34, herre

- Tack Timuku-san du kan gå nu.

Timuku bugade sig och avlägsnade sig från verandan.

Dagen därpå togs ett beslut om att man skulle samla ihop armén och att den skulle stå färdig att marschera bara en vecka efter mötet ägde rum. En hel månad innan det var tänkt från början. De skulle försöka inta borgen som låg uppe i Kiogiro bergen. Genom denna borgen gick Tarasukaklanens främsta handelsväg där man transporterade resurser av olika slag. Och ströp man denna efter en lång kall vinter skulle de vara helt utan resurser och kaos skulle uppstå. Men borgen sades vara ointaglig och snön låg fortfarande djup i bergspassen så det skulle inte bli så lätt. Men att snön fortfarande låg kvar var deras hopp. Hoppet låg i att Tarasukaklanen inte väntade sig ett anfall förrän passen var fria från snö. Och under vintern hade de antagligen bara en mindre styrka med proviant nog att stå ut hela vintern. Så borgen skulle inte vara så hårt bevakad. Men när de väl hade intagit den skulle de inte släppa den ifrån sig.

Jin såg Kikio komma springande nedför grusgången. Han hade bara några ögonblick tidigare kramat henne farväl, men av någon anledning hade han vetat att hon skulle komma springandes. Så när hon väl kom fram lyfte han upp henne och kramade henne hårt. Innan han släppte ner henne viskade han ett litet ord, körsbär... Hon tittade på honom och nickade för att visa att hon förstod, sen gav hon honom ett leende och sprang tillbaka till sin mamma som väntade på verandan. Jin vände sig om, hoppade upp på sin häst och red iväg mot vägen.

- Hur många?

- Ungefär 8000 samurajer här och sen möter Myario-san upp oss med ytterligare 10000 samurajer om cirka tre dagar, herre.

- Surishu-san och hans samurajer då?

- De kommer att anlända med proviant, vapen och 4000 samurajer när vi har intagit borgen, herre.

Jin tittade ut över den tillsynes enorma armén. De var lojala och en del av dem hade till och med varit på uppdrag med hans far som då var ledare över klanen Karasura. Hans far hade lärt honom nästan allt han kunde i livet och det var han väldigt tacksam för. Han visste allt om krig. Hur man intog borgar eller försvarade dem. Allt tack vare hans far.

De närmade sig snart platsen där de skulle möta Myairo. På vägen hade han sett 56 körsbärsträd och han hade bett 56 böner för sin familj precis som han lovat. Efter bara en dag hade de sett topparna på berget där bergspasset låg, och det var täckt av snö. Genast kom han att tänka på ett ämne för en dikt och började genast forma den inuti huvudet. Utan att han lade märke till det försvann solen ner över horisonten och det var dags att slå läger för natten. När de hade slagit upp tälten hördes ett högt ljud. Det var ljudet från ett signalhorn. Med hjälp av olika sorters horn kunde man höra om det var en vän eller fiende som närmade sig. Men Jin kände tydligt igen ljudet och förstod att det var Myario som var på inkommande. Och mycket riktigt såg han snart långa led av blåklädda samurajer komma inridandes i lägret och som om de var en och samma person klev de alla av hästarna nästan samtidigt. Med förundrande disciplin hittade alla sig en plats där de kunde sätta upp sitt tält och därefter gå och lägga sig.

Alla de av högre rang hade samlats i Jins tält för ett rådslag om vad som borde göras.

- Jag vill ha spanare som rör sig framför huvudstyrkan och som rapporterar noggrant om underlaget och eventuella hinder i vägen.

- Jag har några män som bodde här i närheten som barn och känner terrängen väl jag ser genast till att de förbereder sig, herre

- Tack Löjtnant Riugi-san.

Löjtnanten avlägsnade sig och mötet fortsatte, man diskuterade hur man skulle inta borgen och kom fram till att man skulle resa belägringsstegar under skydd av bågskyttar. Stegarna skulle stå stadigt djupt nerborrade i snön, och försvararna skulle få det svårt att trycka tillbaks dem om dem bara lyckades komma upp på murarna. Men alla var oroliga att bogen skulle vara starkare försvarad än man hoppades. Och bara för att man fick upp stegarna betydde inte det att männen skulle lyckas komma upp på murarna. Alla vägar var osäkra i krig det gällde bara att välja det mins osäkra. Och om man lyckas uppnå sitt mål måste detta snabbt följas av ett nytt. Efter mötet bestämde Jin sig för att tillsammans med Myario syna sina trupper och utrustning. Allting såg bra ut, han hade spenderat nästan alla sina pengar på att under vinter skapa en så bra och stark armé som möjligt. Och även alla över 16år var tvungna att lära sig använda svärd och båge.

Dagen efter mötet var det dags att marschera upp till bogen. Spanare hade ridit fram och tillbaka hela morgonen och givit detaljerad fakta om avstånd och underlag. Huvudtruppen skulle vara framme när solen stod som högst på himlen och anfallet skulle ske så snart ett provisoriskt läger hade fastställts. Den första biten upp mot borgen var enkel men ju längre upp man kom desto djupare blev snön, och under vissa sträcker var de tvungna att kliva av hästarna och leda dem till fots. Men tillsist kom de till platsen som spanarna hade pekat ut skulle vara det bästa stället att slå läger på. Det var som en stor samlingsplats mitt uppe på berget, förr i tiden hade där legat ett kloster men det var sedan länge nerbrunnet och bortglömt. Borgen hade sedan länge varit varnad om deras ankomst och de hade som en desperat handling försökt skicka ut budbärare med bud till Tarasukaklanen, men detta hade Jin redan tänkt på och hade under natten skickat ut spanare med pilbågar till andra sidan av passet och effektivt skjutit ner alla som kom ifrån borgen.

Jin red mot mitten av samlingsplatsen för att möta borgens ledare. Denna gest vara bara till för att visa respekt för sin fiende, båda två visste att antingen skulle de lyckas försvara borgen eller så skulle de bli utrotade till siste man. Det var en fråga om heder och lojalitet som alla samurajer satte stort värde på, även större än sina egna liv.

- Jag råder dig att rida tillbaka med dina män längst vägen som ni kom ifrån.

- Fel, det är jag som råder er att ge upp så lovar jag att skona era liv, sade Jin.

- Så länge vi andas kommer vi att försvara den där bogen i Tarasukaklanens, kejsarens och Shogunatets namn.

- Då ska så ske, hoppas du varit god i detta liv för du kommer snart sändas in i ditt nästa, sade Jin föraktfullt.

De skildes åt för att göra de sista förberedelserna innan helvetet bröt ut.

Jin såg på när hans mannar sprang fram mot murarna med belägringsstegarna för att fästa dessa djupt ner i snön och sedan börja klättra upp på murarna. Uppe på murarna hade försvararna svårt att samla sig för de utsattes för ständiga pillregn och han knappt resa sig förrän de var tvungna att kasta sig i skydd igen. Och när detta väl slutade var anfallarna redan halvvägs uppe för stegarna och förstärkningar stod redo att snart klättra upp för stegarna och följa sina kamrater över muren. Jin var en av dem. Alla hans generaler hade påpekat risken med detta och då hade han tystat dem med orden "vad är en ledare som inte blöder precis som sina soldater"? Han klättrade upp för stegen och kom över muren. Då såg han att anfallet hade stannat. Några meter framför honom såg han ytterligare en mur som inte alls stod i förbindelse med den första. Och med fasa såg han att denna mur fylldes med bågskyttar som snart skulle göra nåldynor av dem allihopa om de inte tog skydd.

- Ner, skrek han så högt han kunde.

De som hörde honom eller såg vad som hände slängde sig panikslaget ner bakom mur kanten, men de andra föll som träd under en tyfon genomborrade av pilar. Bud gick snabbt till bågskyttarna nedanför borgen och dessa klättrade snabbt upp för att besvara anfallet, till sist vann de blå samurajerna tackvare sitt överlägsna antal. Och under tiden drog man upp stegarna och ställde ner dem på andra sidan för att kunna öppna den första porten för att sedan koncentrera sig på den andra. Belägringstegarna trycktes återigen ner i snön så de kunde klättra upp på den andra muren, samtidigt som en murbräcka rullades fram och bearbetade den andra porten. Jin samlade ihop ett kavalleri som skulle anfalla så fort porten gick upp och övermanna försvararna. Det blev ett blodbad när försvararna febrilt försvarade varenda gata men blev snart nertrampade av Jins kavalleri som hade ett stort övertag mot samurajerna till fots.

Solen var långt gången innan den sista försvararen var död och ett högt jubel spred sig genom borgen. De hade lyckats men förlusterna var stora. Jin klev upp på en avsats och blåste en lång djup ton som tecken på sin tacksamhet för deras mod, och detta väckte så klart ännu mer jubel. En dags vila var allt de fick innan förberedelserna av borgen började. Det var mycket som skulle göras och snön skulle snart smälta även i passen, och då skulle Tarasukaklanens hela armé knacka på dörren.

Jin hade haft rätt bara en månad efter att borgen hade intagits stod en enorm armé redo att anfalla. Detta var saker som han hade räknat med, men vad han dock inte hade räknat med och som han blev väldigt orolig för var att bland alla baner fanns även kejsarens baner. Alla samurajer hade stor vördnad för kejsaren och han sades var en gud på jorden. Jins far hade stått kejsaren väldigt nära och Jin hade träffat honom som barn. Man ifrågasatte aldrig en kejsare man lydde blint, han stod över allt annat. Han visste att kejsaren lade sig i konflikter men han hade inte räknat med hans inblandning i det här fallet. Framåt eftermiddagen kom en budbärare iklädd kejsarens symboler med ett meddelande till Jin. Det var en inbjudan till ett möte med kejsaren och han var garanterad att inget skulle hända honom. Man sade inte nej till en inbjudan till kejsaren så Jin hade inget annat val än att gå med på det. Därför samlade han alla sina närmaste generaler.

- Lyssna på mig nu mina lojala män, Jag har inget annat val än att möta kejsaren i deras läger, jag har blivit garanterad säkerhet av kejsaren själv. Men jag har ändå beslutat vad som händer ifall jag inte kommer tillbaka. Myario-san!

- Ja, herre

- Jag har beslutat att du ska bli min efterträdare eftersom min son inte har nått mogen ålder än, och jag litar på att ni andra följer honom in i döden.

Mötet slutade efter Jins ord eftersom ingen hade någonting att invända mot detta.

Jin ryggade inte tillbaka av synen av många tusen gråklädda samurajer som stirrade på han när han ensam kom ridandes på en skinande vit häst. En gång i samurajernas led öppnades för han när han kom ridandes, alla stirrade med stort förakt men även med förundran, han var känd över hela Japan med sina stora segrar i kejsarens namn i ung ålder. En annan budbärare klädd i kejsarens emblem visade honom vägen upp för en smal skogstig och in i en glänta där kejsaren väntade honom. Han klev snabbt av hästen och bugade sig djupt inför kejsaren.

- Jin var hälsad min lojale vän.

- Jag blir mycket hedrad av era ord och försäkrar er att jag inte är värd dem, du store kejsare.

- Jin du och din far har tjänat mig troget i många år men jag är rädd för att detta är en konflikt som jag inte kan hjälpa dig i. Han gestikulerad för Jin att komma närmare och lutade sig fram och viskade.

- Jin de har mig i ett hårt grepp om jag inte gör som dem vill dödar dem mig och skyller på en olycka.

- Men du store herre vad ni säger är lag, hur vågar dem hota er.

- Du kanske inte har lagt märke till det men Shogunatet har fått mer och mer makt. Jag ses bara som en symbol nu för tiden, även om de visar mig respekt kan jag inte göra annat än göra dem till lags.

- Du store kejsare jag är villig att offra alla mina män för dig, Karasuraklanen ärar sin kejsare som äras bör. Och jag blir rasande av att höra va de har mage till att göra.

- Jin som du ser är deras armé långt större än din du har inte en chans, jag önskar jag kunde hjälpa dig min trogne vän men mina händer är bundna.

- Och vad anser då min herre kejsaren att jag ska göra?

- Tro mig Jin jag har tänkt länge på det här, och tyvärr har jag inte kommit på någon annan lösning än din död.

- Jag förstår, så efter alla trogna år ska jag dö i skam?

- Nej givetvis inte, du ska begå en ärofull seppuku och anledningen ska vara att du offrar ditt liv för att skapa fred, kan man dö på ett ärofullare sätt så säg?

- Du har rätt det är en ärofull död och om det är vad min store kejsare önskar så ska jag med glädje ta mitt eget liv.

Inga fler ord sade utan Jin blev eskorterad tillbaka till borgen där han hade till skymningen innan han skulle dö. Han sände en budbärare med bud till sin familj att deras far skulle dö vid solnedgången och att de hade tillåtelse att följa i hans spår om det önskade det. Han förklarade också för Myario vad som hade hänt och vad som sagts. Myario blev rasande. Men Jin lugnade honom med frågan om ha ville bli hans sekundant.

Solen skulle precis gå ner och Jin klev ut genom porten iklädd en lysande vit kimono och bakom honom följdes han av sina närmaste män. När han kom till platsen som låg mitt i mellan lägerna stannade han och satte sig på knä. I en stor cirkel runt honom hade samurajer samlats för att visa sin vördnad för denne stora samuraj och ledare. Jin drog sina båda svärd och lade dem framför sig. Han tittade upp på himlen och uttalade dikten han hade skrivit i sitt huvud.

Ärofulla och lojala

Kan alla vara

Från den lille myran till den store mannen

Efter det tog han det korta svärdet, gav det en snabb blick innan det färgades rött av hans blod. Smärtan spred sig från magen och ut i hela kroppen, men han visade inte en min. Han drog ut den och stack in den igen och smärtan kändes återigen från andra sidan av magen. Tillsist skar han ett djupt snitt i halsen fortfarande utan att visa en min av smärta. Sen hörde han hur Myario svingade sitt svärd och allting försvann.

Innan Jins huvud hade fallit till marken hade alla samurajer inne i borgen stormat ut och skrikit "För kejsaren och äran in i döden". De blev nerhuggna till siste man men Tarasukaklanen fick betala ett dyrt pris för att de var orsaken till deras ledares död. Och sånger gjordes och sjöns länge efteråt. Slaget kallades den blå vågens fall.

Kikio tog envist en egen kniv och satte mot struphuvudet. Hon hade först blivit ledsen och chockad när hennes mamma fick budet. Men eftersom de var samurajer fanns inget annat alternativ inte ens för Kikio som bara var 8år gammal. Hon skulle följa sin pappa in i döden, så hon tog ett djupt andetag och drog hårt med kniven, allt blev sedan vitt. På mindre än en vecka vara hela Karasura släkten död men det skulle sjungas om deras heder och hjältemod i många hundra år.

Martin Larsson