kreativtext

Ljusängel

Du undersköna ljusängel,

kom till mitt bord.

Rör vid mig med dina,

silkeslena händer.

Du undersköna ljusängel,

viska in kärleksord.

Dansa med mig i vinden,

på kritvita stränder.

Du undersköna ljusängel,

med svallande hår.

Sprid ut dina vida vingar,

jag säger att du får.

Du undersköna ljusängel,

le mot mig en stund.

Omslut mig med all din värme,

ge mig kraft en kort sekund.

Du undersköna ljusängel,

innan du går.

Vill egentligen stanna,

men jag följer dina spår.

26/1 - 06 

Hej och välkommen. Vi är glada att du är här. För säkerhets skull vill vi berätta lite kort om vad som gäller på bloggen Kreativ Text. Tänk på att sila snacket innan du skriver. Det är bra att tänka efter en extra gång innan du kommenterar en text. Vi vill ha bra stämning och kör efter mottot NOLL TOLERANS mot påhopp och förlöjligande av person eller sak. Men det där visste du redan, eller hur?

Behandla andra som du själv vill bli behandlad, så kan det bli hur bra som helst.

Glöm inte - Du har själv ansvar för vad du skriver!

Mer information - läs igenom följande åtminstone en gång

Kreativ Text har rätt att radera och ändra kommentarer. Om allmän otrivsel skulle uppstå, har Kreativ Text rätt att bedöma vilka inlägg som bör raderas för att återställa den goda tonen.

Du måste följa svensk lag när du använder Kreativ Text . Pornografi, främjande av droger, trakasserier, hets mot folkgrupp, personangrepp och publicering av copyrightskyddat material i kommentarerna är förbjudet på hela sajten. Bryter du mot de här reglerna kan du bli avstängd, och om det är illa nog kan du t.o.m. bli polisanmäld.

Länkningar till sajter som innehåller olagligt innehåll är att betrakta som regelbrott. Användare som gör sådan länkning är direkt ansvarig för denna förseelse.

Alla försök till datorintrång i bloggen Kreativ Text polisanmäls.

"Det var en gång en pesto på flykt, en grön, närmare bestämt

med torre herr vitlök vår vän haft ett hett argument

I hans spår...fröken pesto så röd följer

sin rodnad hon kvickt och kvinnligt döljer...

Ty att kyssa fröken pesto var ju endast på skämt... "

Like a bee, fighting the wind to reach the flower..

Exhausting...its inner most power...

Against logic and natural laws...

Likewise ...Likewise...I feel tryin´

to win your heart without lyin´

Well yeah, tasting that honey so sweet

made my heart cry out in the street....

Now I feel like a bee without its wing...

like an ant empty loaded wanderin´...........

Why baby, why better if I didn´t...know...

Now I am somethingyou´d rather throw.....

Well yeah..., tasting that sugar at the top..

Made my heart just wanna pop....

Why baby, why...Better if I didn´t know....

Now I am something that you throw.

Crawling up that stem..?

or fetch another straw..?

Oh why baby why....better I didn´t know....

Once I succeded to open that flower..

Once I had a chance of becoming your lover...

Now only remains that memory ....

of sweet sweet honey..

Now it feels unattainable to reach...your hearts tower....

I wish I knew the cure for recover...

Oh why baby...why....better I didn´t know.........."

När man skriver en längre novell eller bok gäller det att ha koll på sina karaktärer, man måste ge dem mänskliga drag och kunna se dem framför sig.

Detta är övningen:

Gör en lista på så många tatueringar du kan komma på d v s motiv. Det kan vara sådana du sett eller som du hittar på efterhand som du skriver. Ta fem minuter och fundera igenom ordentligt.

Välj ut en av dem och rita den (... och nej, det behöver inte bli ett mästerverk).

Svara sedan på följande frågor -

· Vem skulle bära den här tatueringen?

· Hur gammal är personen?

· Hur ser han/hon ut?

· Vilket yrke har personen i fråga?

· Barndom / uppväxt

· Yrke

· Familj

· Husdjur

· Var på kroppen skulle tatueringen sitta?

· Är den gammal? Var den dyr och var gjordes den?

Om du behöver ställa dig själv fler frågor, så fortsätt lite till. Det handlar om att hitta på, hitta samband.

Har du fått grepp om den här personen ännu? I de fall du nu skulle få för dig att använda den här karaktären i en kort novell så skulle du snart förstå hur mycket lättare det blir när man har bakgrunden klart för sig.

Lycka till ...

Livets bräde

Han kände inte igen sig själv längre. Han åt han drack och sov. Dagarna bara försvann utan att han märkte det. Han kände sig helt enkelt inte mänsklig längre. Hans tankeverksamhet hade bara lagt av. När han tog värvning trodde han att det hade varit ett smart beslut för att glömma det som hade hänt, men efter bara några veckor insåg han att det inte hade spelat någon roll. Det enda han brydde sig om nuförtiden var soldaterna han i stort sett levde med, men inte ens dem gav han så mycket uppmärksamhet. Han lydde bara order.  

Sovjetunionen hade tidigt den 30 november år 1939 gått över Finlands gräns. Finland hade ingen chans men gjorde hårt motstånd, men motståndet hade stegvis tryckts tillbaka. Nu befann sig han och hans grupp inne i ett gigantiskt hus som låg långt ute på landet. Antagligen hade det tillhört någon rik baron som hade flytt landet vid första tecken av oroligheter. Cyklarna hade de slängt i hallen. Ryssarnas röster hördes på nedervåningen och han hörde hur de gick från rum till rum. Han visste att han skulle dö. Han hade inget hopp kvar, ingen av soldaterna i hans grupp hade hopp kvar. Eller det var inte riktigt sant. Där fanns hopp, hoppet om att en leende Sankte Per skulle hälsa honom med öppen port. Ett annat leende kom i hans tankar. Det var hans eget leende han tänkte på. Leendet och minnet kom från den lyckligaste dagen i hans liv.

Hon tittade på honom där han stod på ett knä. Hon gav honom den där blicken som hon hade när hon funderade över någonting. Hon svarade inte genast men han lät sig inte skrämmas av det. Till slut hade hon lyst upp i ett leende och svarade ja på det han hade erbjudit henne. Han hade lyft upp henne i sin famn och kysst henne i vad som kändes som en evighet.

En hög smäll hördes som genast förde honom tillbaka till verkligheten och steg hördes uppför trappan. Han drog upp geväret mot axeln och gjorde sig beredd. Dörren slogs upp och ryssarna kom inrusandes. Han sköt och hylsa efter hylsa slog i golvet. Plötsligt stack det till i magen och sen i axeln. Han föll baklänges och slog tungt i trägolvet. Allting blev svart och till sist försvann allt i hans åsyn.

Han vaknade och hans ögon möttes av ett starkt solsken. Han satte sig upp och såg att han låg på en äng. Runtom honom lekte barn med varandra. Han såg att alla barnen var vitklädda och lyste i solskenet. Trots att de rullade sig i gräset syntes inte en enda fläck på deras kläder. En bit bort stod ett bord och två stolar. På den ena stolen satt en man även han klädd i vitt. Han såg sig omkring och insåg att mannen var den ända vuxna på ängen, så han gick mot bordet. Mannen reste sig upp och sträckte ut sin hand för att hälsa.

- Hej, jag heter Per, varsågod och slå dig ner.

- Tackar, jag heter...

- Aleksis, jag vet.

- Men hur kunde du veta...

- Oroa dig inte för det gosse, sätt dig bara ner.

    Aleksis satte sig ner och såg på den gamle mannen. Han visste inte varför, men av någon anledning kände han att han kunde lita på mannen, eller Per som han sade att han hette. Plötsligt lyfte Per upp en väska och tog upp ett schackbräde och Aleksis tittade lugnt på medan Per ställde upp pjäserna.

- Svart eller vit, Aleksis?

- Jag tror jag vill vara svart.

- Som jag trodde.

Av någon anledning kändes det inte alls konstigt att plötsligt sitta och spela schack med en främling. Per flyttade ut en bonde och spelet tog sin början.

- Nå, berätta för mig hur det kommer sig att en snäll man som du blev soldat?

Aleksis kallade till sig alla minnen och började berätta sin historia som han upplevde allteftersom han berättade det.

Han kom ihåg hur glädjen hade fyllt honom när Marja hade tackat ja till hans frieri. De kom båda ifrån rika familjer och hade träffats på en bal för finska adelsfamiljer. Han hade fallit direkt för hennes vackra ögon och bländande leende. Hon hade bara dansat med honom hela kvällen och han hade känt sig riktigt lycklig. Efter många veckor av uppvaktning hade han till slut friat. Det hade blivit ett stort bröllop och släktingar från hela Finland hade varit där för att se paret säga ja till varandra. 

Per flyttande en springare över brädet och hotade med att ta hans torn. Aleksis flyttade det ur farozonen och spelet fortsatte.

- Måste ha varit ett underbart bröllop, sade Per.

- Det var det, och Marja var den vackraste bruden man kan tänka sig, sade Aleksis.

- Fortsätt, sade Per lugnt.

Marja och Aleksis hade fått ett stort och vackert hus nära en insjö som Marjas hemgift. Det var en gammal sed, men likväl en tradition. Trädgården hade varit full av blommor i alla regnbågens färger och pilträd hade hängt tungt över vattenytan. Svanar häckade på den lilla ön mitt i sjön. Huset hade också varit fantastiskt. Flera sovrum och ett stort samlingsrum med en jättestor vedspis, men det mest underbara med alltihop kommer han ihåg, var tiden de hade tillbringat på bryggan om kvällarna. Solen hade varit alldeles röd och himlen rosa. De hade lutat sig mot varandra och diskuterat framtiden.

Han höll tillbaka en snyftning och flyttade löparen för att hota Pers torn. Per tittade på honom med en förstående blick och satte en bonde i vägen för löparen. Barnen lekte fortfarande i bakgrunden och sken fortfarande i sina helt vita kläder, Marja hade älskat barn, Tänkte Aleksis. Han samlade återigen ihop minnena och fortsatte sin historia.

Veckorna gick och tiden tillsammans var fortfarande det bästa de visste, men snart så märkte Aleksis att Marja blev tröttare och tröttare för var dag som gick. Han intalade sig att hon bara var trött efter att ha jobbat ute i det varma vädret, men hon blev värre och värre och till slut stönade och stånkade hon bara hon gick upp för trappan. Han hade blundat för allt och sen var det för sent. De hade varit på den sista sommarträffen för adelsfamiljerna och Aleksis stod ute på terrassen iklädd en svart traditionell kavaj och bruna byxor. Han stödde sig med foten mot trästaketet och hade nonchalant armarna i kors. Som så många gånger förr stod han nu och tittade ut över vattnet där solens strålar speglade sig mot ytan. Då hade Marja kommit och ställt sig vid honom fast på avstånd. Hon hade på sig en stilren och enkel klänning. Det sista solljuset fick det vita tyget att glänsa lite svagt och hon var så vacker som bara hon kunde vara i hans ögon. Hon sträckte på sig och knäppte händerna bakom ryggen.

Per såg frågande på honom och undrade nog varför han hade slutat berätta, men Aleksis kände hur det drog åt i strupen och flyttade istället sin hotade dam på brädet. Matchen var ganska jämn, men Aleksis hade ett litet övertag. Men så gjorde Per ett drag som tvingade honom att offra sin dam eller förlora spelet. Plötsligt insåg Aleksis att det som utspelade sig på brädet också hade varit hans liv. Först hade det varit lyckligt utan några motgångar, men sen hade plötsligt hans liv rasat samman. Precis som hans chans att vinna utan sin dam på brädet.

Marja hade stått där så vacker i sin klänning på terrassen. Han hade känt på sig att hon snart skulle berätta något hemskt. Men det hon hade berättat hade varit hemskare än något han kunnat tänka sig. Hon var döende och läkarna kände inte till sjukdomen. Aleksis hade besökt varenda läkare i landet men ingen hade vetat vad som kunde bota hans älskade Marja. Bara två månader efter att han hade fått reda på det dog Marja. Han begravde henne under ett av pilträden vid vattnet. Hon hade alltid älskat att gömma sig under dess grenar när hon hade tid över.

Det var efter det som han hade bestämt sig för att ta värvning. Han hade inte kommit på något annat att göra med sitt liv. Och dessutom försökte han glömma det som hänt.

Per hade lurat in honom i ett hörn och snart skulle han förlora matchen då han plötsligt sade.

Det är mitt liv som utspelar sig på brädet. Eller hur Per?

- Just precis, min vän.

- Men varför?

- För att det får folk att tänka, det spelar ingen roll om de är duktiga på spelet eller aldrig har spelat det. De som har förlorat mycket under sin livstid förlorar även pjäser snabbt, och de som levt ett gott liv klarar sig längre för de har så mycket att berätta.

- Jag förstår, men alla förlorar förr eller senare precis som de förlorar livet.

- Det stämmer precis gosse.

- Men Per, vad händer nu?

- Fråga damen som vinkar på dig borta vid porten där borta.

Han såg sig om över axeln och såg att en port hade dykt upp från ingenstans. I den öppna porten stod Marja och vinkade åt honom. Aleksis vände sig mot Per och bugade. Per nickade och följde Aleksis med blicken när denne försvann bakom porten med sin älskade tätt intill sig. Per suckade åt turturduvorna och ställde sedan upp pjäserna inför ett sista parti för dagen. Men detta skulle sorgligt nog vara mycket kortare än det förra.

Martin Larsson

En körsbärsblomma

När han drog undan shojin tog vinden tag i hans kimono och den lekte lätt efter blåsten. Vinden tog fart över ängarna söder om hans ägor och fortsatte rakt igenom hans trädgård och ut över havet och bort mot horisonten. Det var en vacker dag. Inte så klibbigt varm som på sommaren men inte heller så isandes kall som på vintern. Han steg ner från verandan och gruset gav ifrån sig sitt omisskännliga suckande under hans träsandaler. Han tittade sig omkring i sin trädgård. Det var en plats av ro och stillhet. Det enda som störde tystnaden var fåglarnas stilla sång och gräshoppornas taktfyllda melodi. Han satte sig ner på knä vid bäcken, och såg ner på sitt ansikte som så kristallklart speglade sig i vattnet. Ett plötsligt tungsinne kom över honom. Han tänkte att snart skulle det komma. Det oundvikliga som han länge hade vetat närmade sig. Men dåraktigt nog hade han hela tiden skjutit bort de tankarna.

- Pappa?

Det var hans yngsta dotter Kikio. Han vände sig om och såg på den lilla flickan. Hon var så lik sin mor. Liten, nästan obetydlig näsa, små spetsiga öron och rundade fylliga läppar.

- Ja. Vad är det Kikio?

- Varför sitter du här ute för dig själv?

Han såg på sin dotter med ett varmt leende. Han älskade sina barn och tog sig gärna tid med dem så fort han kunde.

- Pappa var bara tvungen att fundera lite för sig själv. Du vet som alla gör ibland när de inte riktigt vet vad som kommer hända i framtiden.

Flickan tog några steg fram och satte sig lugnt i sin pappas knä. Han omfamnade henne och mindes att de alltid hade gjort såhär innan han var tvungen att resa iväg på en av sina långa resor. Han mindes att de brukade sitta precis här vid bäcken och titta ut över ängarna och över byn som låg nedanför kullen som hans hus låg på.

- Pappa?

- Ja, vad är det min flicka?

- Jag önskar att man visste vad som hände i framtiden.

- Varför önskar du det, Kikio?

- För då skulle jag veta när du kom hem efter dina resor så jag inte behövde oroa mig så mycket och inte mamma heller.

Han lät orden som detta unga barn hade sagt med så mycket kärlek sjunka in och han satt tyst en lång stund.

- Pappa? Sade jag någonting dumt?

- Nej Kikio, oroa dig inte.

Leendet som spreds över hennes läppar var så likt hennes mors och så fyllt med värme att han nästan ryckte till.

- Kikio?

- Ja pappa.

- Vill du leka en lek?

- Pappa, jag är för gammal för att leka säger mamma.

- Det är inte en vanlig lek Kikio, utan en väldigt speciell lek.

- Vadå för lek, pappa?

- Ser du körsbärsträdet där borta?

- Ja, klart jag gör, det har ju alltid stått där.

- Ska vi säga såhär att varje gång jag är ute på mina långa resor och du ser ett sådant träd, så ska du tänka på mig och be för att jag kommer hem igen till dig och din mor och dina syskon?

- Om du lovar att också be varje gång du ser ett.

- Jag lovar.

- Bra, då lovar jag också, pappa.

- Kikio!

- Din mamma ropar. Bäst du går och ser efter vad hon vill.

- Men jag vill stanna här hos dig.

- Kikio, var en snäll flicka nu och gå hjälp din mor.

Hon stirrade lite surt på honom men nickade sedan och reste sig ur hans knä. Han gav henne en puss på kinden och såg på henne när hon kilade iväg över grusgången. Han hoppades innerligt att hon skulle komma ihåg körsbärsträdet och deras löfte.

Det var tidigt på morgonen och han satt på sin veranda och njöt av en kopp sake, då han hörde ljudet av sandaler som gick över grusgången. Han tittade upp och såg två av sina vakter eskortera en man som var lång för att vara japan och väldigt muskulös. Det var hans högra hand Myario Majushibo. De hade känt varandra så länge han kunde minnas och var det någon han litade på så var det honom.

- Var hälsad, Myario-san.

Myario stannade på två stegs avstånd som seden bjöd och bugade djupt inför sin länsherre och sade:

- Jag tackar dig ödmjukast, min herre.

- Såja, nu behöver du inte bli för formell. Vi har trots allt har vi känt varandra så länge att dessa formaliteter börjar bli lite onödiga.

- Jag tackar dig, min vän Jin.

- Så ska det låta, min gamle vän Myario-san.

Han hoppade vigt upp och ställde sig på raka ben. Med en handgest meddelade han sina vakter att avlägsna sig. Han tittade ut på den flödande bäcken och gick sedan ner för verandan och ut i trädgården med Myario strax bakom sig.

- Ser du så vacker min trädgård är så här års, Myario-san?

- Inte för att vara ohövlig, herre, men borde vi inte oroa oss över vad vi ska göra om Tarasukaklanen anfaller vår västra gräns och om de har stöd i Shogunatet.

- Hur många gånger ska jag behöva säga till dig att du ska kalla mig Jin?

- Förlåt mig Jin, men jag är orolig för dig och din familj, jag fruktar att Shogunatet kommer skicka ut lönnmördare för att döda dig för att kväva det uppror du leder mot dem. Trots allt är du vår herre och ledare och det är min absolut största plikt att värna om din säkerhet.

- Ser du blommorna där borta Myario-san? Jag har tänkt på en dikt och jag tror att jag precisblivit färdig med den.

Som när en knopp slår ut blommar föds ett barn

Den slår ut och ett barn blir en man

Sakta som en blomma vissnar dör också en man

- Väldigt vacker herre men jag ber åter igen om ursäkt. Du och din familj borde flyttas till fästningen i Omahura.

- Jag måste vara här och leda mina styrkor när tiden är inne Myario-san.

- Men herre i fästningen är du säker från lönnmördare, vi kan alltid vänta på din ankomst senare. Vi har dugliga generaler.

- Om det är min karma att dö här så får det bli så. En man kan inte fly från sin karma så varför isåfall försöka rymma från den?

Det blev tyst en stund innan Myario bugade sig och sade adjö till sin herre.

Det var mörkt ute men han tyckte sig ändå urskilja några svartare skuggor i natten. Han kisade med ögonen en stund men sen intalade han sig att det bara var inbillning. Plötsligt tryckte det till i blåsan och han var tvungen att dra ner kimonon och vattna blommorna. Han stirrade ner i bäcken och tyckte att han såg en rörelse i den mörka speglingen. Sekunden efter det kände han en stor smärta i bröstet och sedan blev allting svart.

Jin stod ute på balkongen och tittade ut i mörkret. Han tänkte på vad Myario hade sagt. Det oroade honom även om han inte gav sken av det. Han tog ett djupt andetag och försökte övertyga sig själv att inte tänka på problemen. Det hjälpte inte, det var inte så han skulle klura ut hur han skulle lyckas vinna över Tarasukaklanens enorma armé. Och det var heller inte så han skulle lyckas få över Shogunatet på sin sida. Fokusera! Det är det han måste göra fokusera på lösningen och inte på problemet. Allt hade en lösning och hade det inte det så varför oroa sig? Men han oroade sig. Han oroade sig för sin hustru som tagit väl hand om honom. Han oroade sig också över sina barn som inte alltid var helt lydiga men det hade alla goda hjärtan, rena hjärtan.

Plötsligt kom han att tänka på när han var liten. Hans far hade precis kommit från en lång resa. Han hade varit i provinsen Rohibo och slagit ner ett uppror mot kejsaren. De hade suttit och pratat en lång stund i trädgården. Hans far var en av de största krigarna i landet och han tränade sin son mycket hårt så att även han skulle bli det någon dag. Han kommer ihåg att hans far bad honom att hämta sitt träsvärd. När han kom ut igen hade hans far stått med ett vedträ i händerna. Han hade händerna endast tre centimeter ifrån varandra. Jin visste vad han skulle göra han hade gjort så här många gånger förr. Han släppte tankarna på allt utom träsvärdet i hans hand. Han tog ett djupt andetag och slog på vedträet mitt i mellan sin fars händer. Han hörde ljudet som träet gav ifrån vid varje slag. Dum, dum, dum... Plösligt hörde han ett högt vrål och i bakgrunden hörde han hur alarmtrumman slog i fast takt, dum, dum, dum. Det tog inte många sekunder innan han förstod vad som stod på. Och på ett ögonblick hade han rest sig ur sängen och öppnat den tunna pappers dörren.

När han kom ut i korridoren tog han tag i närmaste vakt och frågade vad som pågick. Vakten stirrade en stund innan han förstod vem det var och bugade sig snabbt och korrekt. Efter dessa snabba formaliteter så berättade han att ninjas hade lyckats ta sig förbi vakten genom södra porten och att samurajerna gjorde sitt yttersta för att stoppa dem. Jin tänkte snabbt ut vad som måste göras, och han skickade iväg vakten med order om att samla ihop så många samurajer som möjligt som skulle följa honom och understödja de säkert hårt pressade styrkorna vid södra porten. Under tiden gick Jin in i sitt rum och hämta båda sina svärd. Han tog först det långa tvåhandsvärdet kallat Katana och sen det kortare kallat Wakizashi tillsammans kallades dem Daisho, och just de här två svärden hade funnits i hans släkt i genorationer. Han höll på och fästa dem i sina skidor och knyta fast dem hårt i sin kimono när vakten öppnade shojinen och bugade sig

- Herre jag hittade 23 stridskapabla män som väntar på ditt beslut.

- Bra! Följ mig

Utan tvekan följde dem efter honom beredda att gå i döden för sin länsherre om det blev nödvändigt.

När de anlände till södra porten var endast nio av ca tjugo samurajer kvar i livet, men de kämpade vidare som om varje man hade varit sju. Högar av lik hade bildats av både samurajer och ninjor. Jin och hans samurajer kastade sig genast in i striderna. Han visste att han var huvudmålet och fann sig snabbt stå mitt emot två ninjor. Med två blixtsnabba rörelser drog han både Katanan och Wakizashin. Han tackade tyst sin far som lärt honom den ovanliga tekniken att använda båda samtidigt som var en klar fördel i en två mot en kamp. Ninjan till höger om honom gjorde ett plötsligt utfall som han lätt parerade med Katanan, tätt efter det kom ett utfall från den andre ninjan som han tvingades parera med Wakizashin. Utfallen kom tätare och tätare och Jin insåg att han inte skulle orka hålla dem båda stången länge till, så han dukade smidigt för ett hugg och skar snabbt upp motståndarens buk med ett perfekt vinklat snitt. Innan den förste ninjan nuddat marken tog han sig an den andre som dödligt säkert högg mot honom. Men nu var det lätt att med en enkel rörelse låsa fast motståndarens svärd med sitt egna och köra in Katanan långt in i bröstet på denne. Ninjan föll till marken och Jin såg hur livet lämnade hans ögon, han var död innan han nuddade marken. Striden fortsatte och man hörde då och då ett skri från någon som stupade. Jin lyckades hugga ner tre ninjor till innan dessa började dra sig tillbaka och lämnade efter sig stupade kamrater. Det small till och kraftig rök bildades vid porten och när den tunnades ut stod det endast samurajer i blå mundering kvar på gården, och de bröt ut i jubel över segern.

Jin visste att de snart kunde komma tillbaka och ansåg då att handla snabbt var det bästa sättet att undvika en katastrof.

- Vem här har högst rang under mig, sade han lugnt.

Samurajerna skruvade lite på sig, och tittade noggrant vem som hade stupat. Efter en kort stund kom en samuraj fram till honom och bugade sig djupt

- Jag tror att det är jag, herre.

- Bra vad är ditt namn samuraj? Sade Jin.

- Timuku Siakyro, herre.

- Gratulerar du är nu ansvarig för mitt och min familjs liv. Jag vill ha tredubbla utposter så snabbt som möjligt, och när du är färdig med det vill jag ha en full rapport om allt som hänt här idag.

- Jag ska göra mitt yttersta, herre.

- Det vet jag att du kommer.

Han satt tillsammans med Myario ute på verandan igen. Han hade skickat bud efter honom så fort han kunde.

- Vem tror du skickade dem Myario-san? Shogunatet eller Tarasukaklanen?

- Jag är rädd att det kan ha varit båda två, herre.

- Det har du förstås rätt i Myario-san, och om så är fallet är det inga bra nyheter.

- Herre om du ursäktar min fräckhet, men borde du och din familj inte flyttas till borgen i Omahura?

- Jag har också tänkt på det, men jag kom fram till att det inte är någon bra lösning på det hela.

- Men vad ska du annars ta dig till, herre, jag ifrågasätter inte ditt ledarskap och du vet att vi alla skulle gå i döden för dig men...

Just då kom Timuku in och bugade sig för dem båda. Och ställde sig sedan tyst medans Jin och Myario avslutade sin diskussion.

- Var hälsad Timuku-san, har du min rapport?

- Ja, herre.

- Nå låt höra då.

- Ninjorna tog sig in genom södra porten och försökte därefter ta sig in i ditt hus men blev stoppad av våra vakter som genast kallade på hjälp.

- Bra! Något mer jag behöver veta?

- Ninjornas antal kan ha varit cirka 50 stycken, herre.

Jin vände sig mot Myario som stirrade på honom med stora ögon.

- 50 ninjor, herre, de måste verkligen vilja få slut på ditt liv, sade Myario

- Ja det verkar så, hur många stupade Timuku? Sade Jin

- Av vår egen livvakt stupade 54 stycken, herre.

- Och hur många lik som inte är våra ligger där på gården då?

- 34, herre

- Tack Timuku-san du kan gå nu.

Timuku bugade sig och avlägsnade sig från verandan.

Dagen därpå togs ett beslut om att man skulle samla ihop armén och att den skulle stå färdig att marschera bara en vecka efter mötet ägde rum. En hel månad innan det var tänkt från början. De skulle försöka inta borgen som låg uppe i Kiogiro bergen. Genom denna borgen gick Tarasukaklanens främsta handelsväg där man transporterade resurser av olika slag. Och ströp man denna efter en lång kall vinter skulle de vara helt utan resurser och kaos skulle uppstå. Men borgen sades vara ointaglig och snön låg fortfarande djup i bergspassen så det skulle inte bli så lätt. Men att snön fortfarande låg kvar var deras hopp. Hoppet låg i att Tarasukaklanen inte väntade sig ett anfall förrän passen var fria från snö. Och under vintern hade de antagligen bara en mindre styrka med proviant nog att stå ut hela vintern. Så borgen skulle inte vara så hårt bevakad. Men när de väl hade intagit den skulle de inte släppa den ifrån sig.

Jin såg Kikio komma springande nedför grusgången. Han hade bara några ögonblick tidigare kramat henne farväl, men av någon anledning hade han vetat att hon skulle komma springandes. Så när hon väl kom fram lyfte han upp henne och kramade henne hårt. Innan han släppte ner henne viskade han ett litet ord, körsbär... Hon tittade på honom och nickade för att visa att hon förstod, sen gav hon honom ett leende och sprang tillbaka till sin mamma som väntade på verandan. Jin vände sig om, hoppade upp på sin häst och red iväg mot vägen.

- Hur många?

- Ungefär 8000 samurajer här och sen möter Myario-san upp oss med ytterligare 10000 samurajer om cirka tre dagar, herre.

- Surishu-san och hans samurajer då?

- De kommer att anlända med proviant, vapen och 4000 samurajer när vi har intagit borgen, herre.

Jin tittade ut över den tillsynes enorma armén. De var lojala och en del av dem hade till och med varit på uppdrag med hans far som då var ledare över klanen Karasura. Hans far hade lärt honom nästan allt han kunde i livet och det var han väldigt tacksam för. Han visste allt om krig. Hur man intog borgar eller försvarade dem. Allt tack vare hans far.

De närmade sig snart platsen där de skulle möta Myairo. På vägen hade han sett 56 körsbärsträd och han hade bett 56 böner för sin familj precis som han lovat. Efter bara en dag hade de sett topparna på berget där bergspasset låg, och det var täckt av snö. Genast kom han att tänka på ett ämne för en dikt och började genast forma den inuti huvudet. Utan att han lade märke till det försvann solen ner över horisonten och det var dags att slå läger för natten. När de hade slagit upp tälten hördes ett högt ljud. Det var ljudet från ett signalhorn. Med hjälp av olika sorters horn kunde man höra om det var en vän eller fiende som närmade sig. Men Jin kände tydligt igen ljudet och förstod att det var Myario som var på inkommande. Och mycket riktigt såg han snart långa led av blåklädda samurajer komma inridandes i lägret och som om de var en och samma person klev de alla av hästarna nästan samtidigt. Med förundrande disciplin hittade alla sig en plats där de kunde sätta upp sitt tält och därefter gå och lägga sig.

Alla de av högre rang hade samlats i Jins tält för ett rådslag om vad som borde göras.

- Jag vill ha spanare som rör sig framför huvudstyrkan och som rapporterar noggrant om underlaget och eventuella hinder i vägen.

- Jag har några män som bodde här i närheten som barn och känner terrängen väl jag ser genast till att de förbereder sig, herre

- Tack Löjtnant Riugi-san.

Löjtnanten avlägsnade sig och mötet fortsatte, man diskuterade hur man skulle inta borgen och kom fram till att man skulle resa belägringsstegar under skydd av bågskyttar. Stegarna skulle stå stadigt djupt nerborrade i snön, och försvararna skulle få det svårt att trycka tillbaks dem om dem bara lyckades komma upp på murarna. Men alla var oroliga att bogen skulle vara starkare försvarad än man hoppades. Och bara för att man fick upp stegarna betydde inte det att männen skulle lyckas komma upp på murarna. Alla vägar var osäkra i krig det gällde bara att välja det mins osäkra. Och om man lyckas uppnå sitt mål måste detta snabbt följas av ett nytt. Efter mötet bestämde Jin sig för att tillsammans med Myario syna sina trupper och utrustning. Allting såg bra ut, han hade spenderat nästan alla sina pengar på att under vinter skapa en så bra och stark armé som möjligt. Och även alla över 16år var tvungna att lära sig använda svärd och båge.

Dagen efter mötet var det dags att marschera upp till bogen. Spanare hade ridit fram och tillbaka hela morgonen och givit detaljerad fakta om avstånd och underlag. Huvudtruppen skulle vara framme när solen stod som högst på himlen och anfallet skulle ske så snart ett provisoriskt läger hade fastställts. Den första biten upp mot borgen var enkel men ju längre upp man kom desto djupare blev snön, och under vissa sträcker var de tvungna att kliva av hästarna och leda dem till fots. Men tillsist kom de till platsen som spanarna hade pekat ut skulle vara det bästa stället att slå läger på. Det var som en stor samlingsplats mitt uppe på berget, förr i tiden hade där legat ett kloster men det var sedan länge nerbrunnet och bortglömt. Borgen hade sedan länge varit varnad om deras ankomst och de hade som en desperat handling försökt skicka ut budbärare med bud till Tarasukaklanen, men detta hade Jin redan tänkt på och hade under natten skickat ut spanare med pilbågar till andra sidan av passet och effektivt skjutit ner alla som kom ifrån borgen.

Jin red mot mitten av samlingsplatsen för att möta borgens ledare. Denna gest vara bara till för att visa respekt för sin fiende, båda två visste att antingen skulle de lyckas försvara borgen eller så skulle de bli utrotade till siste man. Det var en fråga om heder och lojalitet som alla samurajer satte stort värde på, även större än sina egna liv.

- Jag råder dig att rida tillbaka med dina män längst vägen som ni kom ifrån.

- Fel, det är jag som råder er att ge upp så lovar jag att skona era liv, sade Jin.

- Så länge vi andas kommer vi att försvara den där bogen i Tarasukaklanens, kejsarens och Shogunatets namn.

- Då ska så ske, hoppas du varit god i detta liv för du kommer snart sändas in i ditt nästa, sade Jin föraktfullt.

De skildes åt för att göra de sista förberedelserna innan helvetet bröt ut.

Jin såg på när hans mannar sprang fram mot murarna med belägringsstegarna för att fästa dessa djupt ner i snön och sedan börja klättra upp på murarna. Uppe på murarna hade försvararna svårt att samla sig för de utsattes för ständiga pillregn och han knappt resa sig förrän de var tvungna att kasta sig i skydd igen. Och när detta väl slutade var anfallarna redan halvvägs uppe för stegarna och förstärkningar stod redo att snart klättra upp för stegarna och följa sina kamrater över muren. Jin var en av dem. Alla hans generaler hade påpekat risken med detta och då hade han tystat dem med orden "vad är en ledare som inte blöder precis som sina soldater"? Han klättrade upp för stegen och kom över muren. Då såg han att anfallet hade stannat. Några meter framför honom såg han ytterligare en mur som inte alls stod i förbindelse med den första. Och med fasa såg han att denna mur fylldes med bågskyttar som snart skulle göra nåldynor av dem allihopa om de inte tog skydd.

- Ner, skrek han så högt han kunde.

De som hörde honom eller såg vad som hände slängde sig panikslaget ner bakom mur kanten, men de andra föll som träd under en tyfon genomborrade av pilar. Bud gick snabbt till bågskyttarna nedanför borgen och dessa klättrade snabbt upp för att besvara anfallet, till sist vann de blå samurajerna tackvare sitt överlägsna antal. Och under tiden drog man upp stegarna och ställde ner dem på andra sidan för att kunna öppna den första porten för att sedan koncentrera sig på den andra. Belägringstegarna trycktes återigen ner i snön så de kunde klättra upp på den andra muren, samtidigt som en murbräcka rullades fram och bearbetade den andra porten. Jin samlade ihop ett kavalleri som skulle anfalla så fort porten gick upp och övermanna försvararna. Det blev ett blodbad när försvararna febrilt försvarade varenda gata men blev snart nertrampade av Jins kavalleri som hade ett stort övertag mot samurajerna till fots.

Solen var långt gången innan den sista försvararen var död och ett högt jubel spred sig genom borgen. De hade lyckats men förlusterna var stora. Jin klev upp på en avsats och blåste en lång djup ton som tecken på sin tacksamhet för deras mod, och detta väckte så klart ännu mer jubel. En dags vila var allt de fick innan förberedelserna av borgen började. Det var mycket som skulle göras och snön skulle snart smälta även i passen, och då skulle Tarasukaklanens hela armé knacka på dörren.

Jin hade haft rätt bara en månad efter att borgen hade intagits stod en enorm armé redo att anfalla. Detta var saker som han hade räknat med, men vad han dock inte hade räknat med och som han blev väldigt orolig för var att bland alla baner fanns även kejsarens baner. Alla samurajer hade stor vördnad för kejsaren och han sades var en gud på jorden. Jins far hade stått kejsaren väldigt nära och Jin hade träffat honom som barn. Man ifrågasatte aldrig en kejsare man lydde blint, han stod över allt annat. Han visste att kejsaren lade sig i konflikter men han hade inte räknat med hans inblandning i det här fallet. Framåt eftermiddagen kom en budbärare iklädd kejsarens symboler med ett meddelande till Jin. Det var en inbjudan till ett möte med kejsaren och han var garanterad att inget skulle hända honom. Man sade inte nej till en inbjudan till kejsaren så Jin hade inget annat val än att gå med på det. Därför samlade han alla sina närmaste generaler.

- Lyssna på mig nu mina lojala män, Jag har inget annat val än att möta kejsaren i deras läger, jag har blivit garanterad säkerhet av kejsaren själv. Men jag har ändå beslutat vad som händer ifall jag inte kommer tillbaka. Myario-san!

- Ja, herre

- Jag har beslutat att du ska bli min efterträdare eftersom min son inte har nått mogen ålder än, och jag litar på att ni andra följer honom in i döden.

Mötet slutade efter Jins ord eftersom ingen hade någonting att invända mot detta.

Jin ryggade inte tillbaka av synen av många tusen gråklädda samurajer som stirrade på han när han ensam kom ridandes på en skinande vit häst. En gång i samurajernas led öppnades för han när han kom ridandes, alla stirrade med stort förakt men även med förundran, han var känd över hela Japan med sina stora segrar i kejsarens namn i ung ålder. En annan budbärare klädd i kejsarens emblem visade honom vägen upp för en smal skogstig och in i en glänta där kejsaren väntade honom. Han klev snabbt av hästen och bugade sig djupt inför kejsaren.

- Jin var hälsad min lojale vän.

- Jag blir mycket hedrad av era ord och försäkrar er att jag inte är värd dem, du store kejsare.

- Jin du och din far har tjänat mig troget i många år men jag är rädd för att detta är en konflikt som jag inte kan hjälpa dig i. Han gestikulerad för Jin att komma närmare och lutade sig fram och viskade.

- Jin de har mig i ett hårt grepp om jag inte gör som dem vill dödar dem mig och skyller på en olycka.

- Men du store herre vad ni säger är lag, hur vågar dem hota er.

- Du kanske inte har lagt märke till det men Shogunatet har fått mer och mer makt. Jag ses bara som en symbol nu för tiden, även om de visar mig respekt kan jag inte göra annat än göra dem till lags.

- Du store kejsare jag är villig att offra alla mina män för dig, Karasuraklanen ärar sin kejsare som äras bör. Och jag blir rasande av att höra va de har mage till att göra.

- Jin som du ser är deras armé långt större än din du har inte en chans, jag önskar jag kunde hjälpa dig min trogne vän men mina händer är bundna.

- Och vad anser då min herre kejsaren att jag ska göra?

- Tro mig Jin jag har tänkt länge på det här, och tyvärr har jag inte kommit på någon annan lösning än din död.

- Jag förstår, så efter alla trogna år ska jag dö i skam?

- Nej givetvis inte, du ska begå en ärofull seppuku och anledningen ska vara att du offrar ditt liv för att skapa fred, kan man dö på ett ärofullare sätt så säg?

- Du har rätt det är en ärofull död och om det är vad min store kejsare önskar så ska jag med glädje ta mitt eget liv.

Inga fler ord sade utan Jin blev eskorterad tillbaka till borgen där han hade till skymningen innan han skulle dö. Han sände en budbärare med bud till sin familj att deras far skulle dö vid solnedgången och att de hade tillåtelse att följa i hans spår om det önskade det. Han förklarade också för Myario vad som hade hänt och vad som sagts. Myario blev rasande. Men Jin lugnade honom med frågan om ha ville bli hans sekundant.

Solen skulle precis gå ner och Jin klev ut genom porten iklädd en lysande vit kimono och bakom honom följdes han av sina närmaste män. När han kom till platsen som låg mitt i mellan lägerna stannade han och satte sig på knä. I en stor cirkel runt honom hade samurajer samlats för att visa sin vördnad för denne stora samuraj och ledare. Jin drog sina båda svärd och lade dem framför sig. Han tittade upp på himlen och uttalade dikten han hade skrivit i sitt huvud.

Ärofulla och lojala

Kan alla vara

Från den lille myran till den store mannen

Efter det tog han det korta svärdet, gav det en snabb blick innan det färgades rött av hans blod. Smärtan spred sig från magen och ut i hela kroppen, men han visade inte en min. Han drog ut den och stack in den igen och smärtan kändes återigen från andra sidan av magen. Tillsist skar han ett djupt snitt i halsen fortfarande utan att visa en min av smärta. Sen hörde han hur Myario svingade sitt svärd och allting försvann.

Innan Jins huvud hade fallit till marken hade alla samurajer inne i borgen stormat ut och skrikit "För kejsaren och äran in i döden". De blev nerhuggna till siste man men Tarasukaklanen fick betala ett dyrt pris för att de var orsaken till deras ledares död. Och sånger gjordes och sjöns länge efteråt. Slaget kallades den blå vågens fall.

Kikio tog envist en egen kniv och satte mot struphuvudet. Hon hade först blivit ledsen och chockad när hennes mamma fick budet. Men eftersom de var samurajer fanns inget annat alternativ inte ens för Kikio som bara var 8år gammal. Hon skulle följa sin pappa in i döden, så hon tog ett djupt andetag och drog hårt med kniven, allt blev sedan vitt. På mindre än en vecka vara hela Karasura släkten död men det skulle sjungas om deras heder och hjältemod i många hundra år.

Martin Larsson

Världen kan vara liten världen kan vara stor

lite beroende på var man bor

Över havet seglar en mås

framför honom ser han en ås

Måsen flyger över världen

och berättar om allt han ser på färden

Under honom ser han Indiens hägn

och tar en dusch i deras monsunregn

Han ser en maskros fylld äng

och pojkar som tjänar en peng

Han kommer aldrig mer att vara ängslig

för han känner sig faktiskt mänsklig

Måsen flyger över världen

Och berättar om allt han ser på färden.

Under himlen

Under himlen finner jag ro

Under himlen får blåsippan gro

Under himlen ligger havet stilla

och den svenska flaggan vajar utanför någons villa

Under himlen kan man vara vis

eller så kan man ha ett hjärta av ren is

Av: Martin Larsson

Du står på tröskeln till ett rum som ser ut som ett bomnedslag. Beskriv röran ingående. Vad du hittar. Försök skapa otroliga scener som får oss att skratta, eller förvånas, eller gråta.

Tänk på att högarna är stora och kan dölja allt som är bakom.

Vad som helst.

Ta tio minuter.

En cinquain (sing-KANE) är en kort, orimmad dikt. Stilen är döpt och skapad av Adelaide Crapsy (1878-1914) i början på nittonhundratalet. Hennes dikter publicerades inte förrän efter hennes död.

Formen innebär 22 stavelser (skippa att följa stavelserna om du vill det, det brukar vi göra )

• På första raden skriver du en titel på ett ord, inte stora bokstäver (två stavelser)
• Andra raden skriver du två ord som beskriver det första, titeln (fyra stavelser)
• Tredje raden skriver du något händelserelaterat som hänvisar till den första raden (titeln) eller helt enkelt bara är tre aktions ord (saker som händer, man gör) ( 6 stavelser)      
• Fjärde raden om en känsla som kan härledas till ämnet, eller bara ord om känslor (åtta stavelser)
• Femte raden är ett ord som kan skickas tillbaka till titeln (synonym, variation på)

Skicka gärna in resultatet till mig; [email protected]