kreativtext

Depression visar en mycket mörk sida av en god människa. Den silar bort alla tänkbara drag av glädje, den stormar och vräker i en människas inre. Hur man än gör så gnager den, tränger in och förstör vardag och minnen. Allt samlas som en klump, en boll gjord av glas, studsande nedför brant trappa. Ingenting i livet är värt att vänta på, ingenting kan man ta kontroll över. Tankarna har strandat och trappan hård som sten. Depression kan man inte ta på eller röra vid, smeka eller sparka. Man måste grabba tag i hela världen, slita och klippa tills besten rest sig upp och gjort uppror. Det är då såren blir djupa, då skaran av självbenådning, om livet och om döden skär. Förbrukar de sekunder man aldrig riktigt orkar leva; med sår och skärpa glider självrannsakan. Utan skärpa och utan självhat överlever man aldrig något som jag gått igenom. Utan självbenådning och äckel hade jag varit död. Jag tillät mig själv att våga släppa taget om besten, lät den bita i mina ådror och förvandla mig till depressionen själv. Kronsikt låg och aldrig hel. Och här vilar bara mörker.

Pleasurable Sin

His eyes, they follow her every stir

"How may I help you my good sir?"

His lips they whisper in quiet ease

"Is there anything I might please?"

His fingers explore with gentle touch

"Good sir, is that not too much?"

His breath plays at her fingers bend

"Good lord, this is not what I intend"

The ruffles sound from her dress

"Good lady, how you do caress."

A gentle moan grows from his chest

"It seems I may be possessed."

Her fingers crawl to the length of his hair

"Good lady, I need som sweet air."

They whimper in unision, breath bare

"We shall repent with a prayer."

The dead of the night shine upon them now

He leans over to kiss her gentle brow.

She whispers his name in sweet say

How could she ever say nay?

His heart swells as he sees her sleep

Falling to her ever so deep.

They sleep together, in eachothers arm

Tonight not any will come to harm.

Min gud är god

Min gud är stor

Han heter Ra

Hon heter Siv

Det är en skarabé

Den åker i en vagn

Hon styr över dagen

Hon härskar över ljuset

Och mina fräknar säger till mig när jag ska gå in

Det existerar en passivitet i djupet av ett par gulsprängda iris, i närheten av en kvinnas mun. Ett förkastat rum tränger sig in, krymper närmre en skenbart vattnig kropp, och lägger sig i matthet i kontrast till kvinnans händer. Att lära sig fånga en färg hade känts extraordinärt, och hon vill hålla den så nära livet att lungorna slutar växa.
     Under ett trasigt försvar har världen trådlöst expanderat, och kvinnans celler bildar cylindrar som är stora nog för att förmå sig att vibrera lätt mot någon annans fysik. För ett par solar sedan, fanns det septembervirvlar om hösten, och världen behövde pacemaker för att slå runt. Kvinnan var syrefattig då och han är fläder. Venerna verkar läcka silver, som är mindre än guld, och att simma med gälar är obetydligt för jordens arma barn.
     Att vara tunn av luft och socker är att flyta igen.
     Existentiella frågor ställs, men han är hennes svar, och endast de som förebygger liv är värda att successivt utnyttjas. Om hon lär sig att försvinna, skulle auran dra hemlösa blodkroppar till magnetens förfalskade gravitation. Att undren var kvinnans gravitation, lekte med såväl Gudarnas tankefängelse som hans, men han har en rak ryggrad, vilket är det enda hon inte kan älska.

Grenen mot rutan

Tankar i cirklar

Luften i lungan

piper och viskar

Ljuset på väggen

mörkret i rummet

Insomnia

inget för alla