kreativtext

En körsbärsblomma

När han drog undan shojin tog vinden tag i hans kimono och den lekte lätt efter blåsten. Vinden tog fart över ängarna söder om hans ägor och fortsatte rakt igenom hans trädgård och ut över havet och bort mot horisonten. Det var en vacker dag. Inte så klibbigt varm som på sommaren men inte heller så isandes kall som på vintern. Han steg ner från verandan och gruset gav ifrån sig sitt omisskännliga suckande under hans träsandaler. Han tittade sig omkring i sin trädgård. Det var en plats av ro och stillhet. Det enda som störde tystnaden var fåglarnas stilla sång och gräshoppornas taktfyllda melodi. Han satte sig ner på knä vid bäcken, och såg ner på sitt ansikte som så kristallklart speglade sig i vattnet. Ett plötsligt tungsinne kom över honom. Han tänkte att snart skulle det komma. Det oundvikliga som han länge hade vetat närmade sig. Men dåraktigt nog hade han hela tiden skjutit bort de tankarna.

- Pappa?

Det var hans yngsta dotter Kikio. Han vände sig om och såg på den lilla flickan. Hon var så lik sin mor. Liten, nästan obetydlig näsa, små spetsiga öron och rundade fylliga läppar.

- Ja. Vad är det Kikio?

- Varför sitter du här ute för dig själv?

Han såg på sin dotter med ett varmt leende. Han älskade sina barn och tog sig gärna tid med dem så fort han kunde.

- Pappa var bara tvungen att fundera lite för sig själv. Du vet som alla gör ibland när de inte riktigt vet vad som kommer hända i framtiden.

Flickan tog några steg fram och satte sig lugnt i sin pappas knä. Han omfamnade henne och mindes att de alltid hade gjort såhär innan han var tvungen att resa iväg på en av sina långa resor. Han mindes att de brukade sitta precis här vid bäcken och titta ut över ängarna och över byn som låg nedanför kullen som hans hus låg på.

- Pappa?

- Ja, vad är det min flicka?

- Jag önskar att man visste vad som hände i framtiden.

- Varför önskar du det, Kikio?

- För då skulle jag veta när du kom hem efter dina resor så jag inte behövde oroa mig så mycket och inte mamma heller.

Han lät orden som detta unga barn hade sagt med så mycket kärlek sjunka in och han satt tyst en lång stund.

- Pappa? Sade jag någonting dumt?

- Nej Kikio, oroa dig inte.

Leendet som spreds över hennes läppar var så likt hennes mors och så fyllt med värme att han nästan ryckte till.

- Kikio?

- Ja pappa.

- Vill du leka en lek?

- Pappa, jag är för gammal för att leka säger mamma.

- Det är inte en vanlig lek Kikio, utan en väldigt speciell lek.

- Vadå för lek, pappa?

- Ser du körsbärsträdet där borta?

- Ja, klart jag gör, det har ju alltid stått där.

- Ska vi säga såhär att varje gång jag är ute på mina långa resor och du ser ett sådant träd, så ska du tänka på mig och be för att jag kommer hem igen till dig och din mor och dina syskon?

- Om du lovar att också be varje gång du ser ett.

- Jag lovar.

- Bra, då lovar jag också, pappa.

- Kikio!

- Din mamma ropar. Bäst du går och ser efter vad hon vill.

- Men jag vill stanna här hos dig.

- Kikio, var en snäll flicka nu och gå hjälp din mor.

Hon stirrade lite surt på honom men nickade sedan och reste sig ur hans knä. Han gav henne en puss på kinden och såg på henne när hon kilade iväg över grusgången. Han hoppades innerligt att hon skulle komma ihåg körsbärsträdet och deras löfte.

Det var tidigt på morgonen och han satt på sin veranda och njöt av en kopp sake, då han hörde ljudet av sandaler som gick över grusgången. Han tittade upp och såg två av sina vakter eskortera en man som var lång för att vara japan och väldigt muskulös. Det var hans högra hand Myario Majushibo. De hade känt varandra så länge han kunde minnas och var det någon han litade på så var det honom.

- Var hälsad, Myario-san.

Myario stannade på två stegs avstånd som seden bjöd och bugade djupt inför sin länsherre och sade:

- Jag tackar dig ödmjukast, min herre.

- Såja, nu behöver du inte bli för formell. Vi har trots allt har vi känt varandra så länge att dessa formaliteter börjar bli lite onödiga.

- Jag tackar dig, min vän Jin.

- Så ska det låta, min gamle vän Myario-san.

Han hoppade vigt upp och ställde sig på raka ben. Med en handgest meddelade han sina vakter att avlägsna sig. Han tittade ut på den flödande bäcken och gick sedan ner för verandan och ut i trädgården med Myario strax bakom sig.

- Ser du så vacker min trädgård är så här års, Myario-san?

- Inte för att vara ohövlig, herre, men borde vi inte oroa oss över vad vi ska göra om Tarasukaklanen anfaller vår västra gräns och om de har stöd i Shogunatet.

- Hur många gånger ska jag behöva säga till dig att du ska kalla mig Jin?

- Förlåt mig Jin, men jag är orolig för dig och din familj, jag fruktar att Shogunatet kommer skicka ut lönnmördare för att döda dig för att kväva det uppror du leder mot dem. Trots allt är du vår herre och ledare och det är min absolut största plikt att värna om din säkerhet.

- Ser du blommorna där borta Myario-san? Jag har tänkt på en dikt och jag tror att jag precisblivit färdig med den.

Som när en knopp slår ut blommar föds ett barn

Den slår ut och ett barn blir en man

Sakta som en blomma vissnar dör också en man

- Väldigt vacker herre men jag ber åter igen om ursäkt. Du och din familj borde flyttas till fästningen i Omahura.

- Jag måste vara här och leda mina styrkor när tiden är inne Myario-san.

- Men herre i fästningen är du säker från lönnmördare, vi kan alltid vänta på din ankomst senare. Vi har dugliga generaler.

- Om det är min karma att dö här så får det bli så. En man kan inte fly från sin karma så varför isåfall försöka rymma från den?

Det blev tyst en stund innan Myario bugade sig och sade adjö till sin herre.

Det var mörkt ute men han tyckte sig ändå urskilja några svartare skuggor i natten. Han kisade med ögonen en stund men sen intalade han sig att det bara var inbillning. Plötsligt tryckte det till i blåsan och han var tvungen att dra ner kimonon och vattna blommorna. Han stirrade ner i bäcken och tyckte att han såg en rörelse i den mörka speglingen. Sekunden efter det kände han en stor smärta i bröstet och sedan blev allting svart.

Jin stod ute på balkongen och tittade ut i mörkret. Han tänkte på vad Myario hade sagt. Det oroade honom även om han inte gav sken av det. Han tog ett djupt andetag och försökte övertyga sig själv att inte tänka på problemen. Det hjälpte inte, det var inte så han skulle klura ut hur han skulle lyckas vinna över Tarasukaklanens enorma armé. Och det var heller inte så han skulle lyckas få över Shogunatet på sin sida. Fokusera! Det är det han måste göra fokusera på lösningen och inte på problemet. Allt hade en lösning och hade det inte det så varför oroa sig? Men han oroade sig. Han oroade sig för sin hustru som tagit väl hand om honom. Han oroade sig också över sina barn som inte alltid var helt lydiga men det hade alla goda hjärtan, rena hjärtan.

Plötsligt kom han att tänka på när han var liten. Hans far hade precis kommit från en lång resa. Han hade varit i provinsen Rohibo och slagit ner ett uppror mot kejsaren. De hade suttit och pratat en lång stund i trädgården. Hans far var en av de största krigarna i landet och han tränade sin son mycket hårt så att även han skulle bli det någon dag. Han kommer ihåg att hans far bad honom att hämta sitt träsvärd. När han kom ut igen hade hans far stått med ett vedträ i händerna. Han hade händerna endast tre centimeter ifrån varandra. Jin visste vad han skulle göra han hade gjort så här många gånger förr. Han släppte tankarna på allt utom träsvärdet i hans hand. Han tog ett djupt andetag och slog på vedträet mitt i mellan sin fars händer. Han hörde ljudet som träet gav ifrån vid varje slag. Dum, dum, dum... Plösligt hörde han ett högt vrål och i bakgrunden hörde han hur alarmtrumman slog i fast takt, dum, dum, dum. Det tog inte många sekunder innan han förstod vad som stod på. Och på ett ögonblick hade han rest sig ur sängen och öppnat den tunna pappers dörren.

När han kom ut i korridoren tog han tag i närmaste vakt och frågade vad som pågick. Vakten stirrade en stund innan han förstod vem det var och bugade sig snabbt och korrekt. Efter dessa snabba formaliteter så berättade han att ninjas hade lyckats ta sig förbi vakten genom södra porten och att samurajerna gjorde sitt yttersta för att stoppa dem. Jin tänkte snabbt ut vad som måste göras, och han skickade iväg vakten med order om att samla ihop så många samurajer som möjligt som skulle följa honom och understödja de säkert hårt pressade styrkorna vid södra porten. Under tiden gick Jin in i sitt rum och hämta båda sina svärd. Han tog först det långa tvåhandsvärdet kallat Katana och sen det kortare kallat Wakizashi tillsammans kallades dem Daisho, och just de här två svärden hade funnits i hans släkt i genorationer. Han höll på och fästa dem i sina skidor och knyta fast dem hårt i sin kimono när vakten öppnade shojinen och bugade sig

- Herre jag hittade 23 stridskapabla män som väntar på ditt beslut.

- Bra! Följ mig

Utan tvekan följde dem efter honom beredda att gå i döden för sin länsherre om det blev nödvändigt.

När de anlände till södra porten var endast nio av ca tjugo samurajer kvar i livet, men de kämpade vidare som om varje man hade varit sju. Högar av lik hade bildats av både samurajer och ninjor. Jin och hans samurajer kastade sig genast in i striderna. Han visste att han var huvudmålet och fann sig snabbt stå mitt emot två ninjor. Med två blixtsnabba rörelser drog han både Katanan och Wakizashin. Han tackade tyst sin far som lärt honom den ovanliga tekniken att använda båda samtidigt som var en klar fördel i en två mot en kamp. Ninjan till höger om honom gjorde ett plötsligt utfall som han lätt parerade med Katanan, tätt efter det kom ett utfall från den andre ninjan som han tvingades parera med Wakizashin. Utfallen kom tätare och tätare och Jin insåg att han inte skulle orka hålla dem båda stången länge till, så han dukade smidigt för ett hugg och skar snabbt upp motståndarens buk med ett perfekt vinklat snitt. Innan den förste ninjan nuddat marken tog han sig an den andre som dödligt säkert högg mot honom. Men nu var det lätt att med en enkel rörelse låsa fast motståndarens svärd med sitt egna och köra in Katanan långt in i bröstet på denne. Ninjan föll till marken och Jin såg hur livet lämnade hans ögon, han var död innan han nuddade marken. Striden fortsatte och man hörde då och då ett skri från någon som stupade. Jin lyckades hugga ner tre ninjor till innan dessa började dra sig tillbaka och lämnade efter sig stupade kamrater. Det small till och kraftig rök bildades vid porten och när den tunnades ut stod det endast samurajer i blå mundering kvar på gården, och de bröt ut i jubel över segern.

Jin visste att de snart kunde komma tillbaka och ansåg då att handla snabbt var det bästa sättet att undvika en katastrof.

- Vem här har högst rang under mig, sade han lugnt.

Samurajerna skruvade lite på sig, och tittade noggrant vem som hade stupat. Efter en kort stund kom en samuraj fram till honom och bugade sig djupt

- Jag tror att det är jag, herre.

- Bra vad är ditt namn samuraj? Sade Jin.

- Timuku Siakyro, herre.

- Gratulerar du är nu ansvarig för mitt och min familjs liv. Jag vill ha tredubbla utposter så snabbt som möjligt, och när du är färdig med det vill jag ha en full rapport om allt som hänt här idag.

- Jag ska göra mitt yttersta, herre.

- Det vet jag att du kommer.

Han satt tillsammans med Myario ute på verandan igen. Han hade skickat bud efter honom så fort han kunde.

- Vem tror du skickade dem Myario-san? Shogunatet eller Tarasukaklanen?

- Jag är rädd att det kan ha varit båda två, herre.

- Det har du förstås rätt i Myario-san, och om så är fallet är det inga bra nyheter.

- Herre om du ursäktar min fräckhet, men borde du och din familj inte flyttas till borgen i Omahura?

- Jag har också tänkt på det, men jag kom fram till att det inte är någon bra lösning på det hela.

- Men vad ska du annars ta dig till, herre, jag ifrågasätter inte ditt ledarskap och du vet att vi alla skulle gå i döden för dig men...

Just då kom Timuku in och bugade sig för dem båda. Och ställde sig sedan tyst medans Jin och Myario avslutade sin diskussion.

- Var hälsad Timuku-san, har du min rapport?

- Ja, herre.

- Nå låt höra då.

- Ninjorna tog sig in genom södra porten och försökte därefter ta sig in i ditt hus men blev stoppad av våra vakter som genast kallade på hjälp.

- Bra! Något mer jag behöver veta?

- Ninjornas antal kan ha varit cirka 50 stycken, herre.

Jin vände sig mot Myario som stirrade på honom med stora ögon.

- 50 ninjor, herre, de måste verkligen vilja få slut på ditt liv, sade Myario

- Ja det verkar så, hur många stupade Timuku? Sade Jin

- Av vår egen livvakt stupade 54 stycken, herre.

- Och hur många lik som inte är våra ligger där på gården då?

- 34, herre

- Tack Timuku-san du kan gå nu.

Timuku bugade sig och avlägsnade sig från verandan.

Dagen därpå togs ett beslut om att man skulle samla ihop armén och att den skulle stå färdig att marschera bara en vecka efter mötet ägde rum. En hel månad innan det var tänkt från början. De skulle försöka inta borgen som låg uppe i Kiogiro bergen. Genom denna borgen gick Tarasukaklanens främsta handelsväg där man transporterade resurser av olika slag. Och ströp man denna efter en lång kall vinter skulle de vara helt utan resurser och kaos skulle uppstå. Men borgen sades vara ointaglig och snön låg fortfarande djup i bergspassen så det skulle inte bli så lätt. Men att snön fortfarande låg kvar var deras hopp. Hoppet låg i att Tarasukaklanen inte väntade sig ett anfall förrän passen var fria från snö. Och under vintern hade de antagligen bara en mindre styrka med proviant nog att stå ut hela vintern. Så borgen skulle inte vara så hårt bevakad. Men när de väl hade intagit den skulle de inte släppa den ifrån sig.

Jin såg Kikio komma springande nedför grusgången. Han hade bara några ögonblick tidigare kramat henne farväl, men av någon anledning hade han vetat att hon skulle komma springandes. Så när hon väl kom fram lyfte han upp henne och kramade henne hårt. Innan han släppte ner henne viskade han ett litet ord, körsbär... Hon tittade på honom och nickade för att visa att hon förstod, sen gav hon honom ett leende och sprang tillbaka till sin mamma som väntade på verandan. Jin vände sig om, hoppade upp på sin häst och red iväg mot vägen.

- Hur många?

- Ungefär 8000 samurajer här och sen möter Myario-san upp oss med ytterligare 10000 samurajer om cirka tre dagar, herre.

- Surishu-san och hans samurajer då?

- De kommer att anlända med proviant, vapen och 4000 samurajer när vi har intagit borgen, herre.

Jin tittade ut över den tillsynes enorma armén. De var lojala och en del av dem hade till och med varit på uppdrag med hans far som då var ledare över klanen Karasura. Hans far hade lärt honom nästan allt han kunde i livet och det var han väldigt tacksam för. Han visste allt om krig. Hur man intog borgar eller försvarade dem. Allt tack vare hans far.

De närmade sig snart platsen där de skulle möta Myairo. På vägen hade han sett 56 körsbärsträd och han hade bett 56 böner för sin familj precis som han lovat. Efter bara en dag hade de sett topparna på berget där bergspasset låg, och det var täckt av snö. Genast kom han att tänka på ett ämne för en dikt och började genast forma den inuti huvudet. Utan att han lade märke till det försvann solen ner över horisonten och det var dags att slå läger för natten. När de hade slagit upp tälten hördes ett högt ljud. Det var ljudet från ett signalhorn. Med hjälp av olika sorters horn kunde man höra om det var en vän eller fiende som närmade sig. Men Jin kände tydligt igen ljudet och förstod att det var Myario som var på inkommande. Och mycket riktigt såg han snart långa led av blåklädda samurajer komma inridandes i lägret och som om de var en och samma person klev de alla av hästarna nästan samtidigt. Med förundrande disciplin hittade alla sig en plats där de kunde sätta upp sitt tält och därefter gå och lägga sig.

Alla de av högre rang hade samlats i Jins tält för ett rådslag om vad som borde göras.

- Jag vill ha spanare som rör sig framför huvudstyrkan och som rapporterar noggrant om underlaget och eventuella hinder i vägen.

- Jag har några män som bodde här i närheten som barn och känner terrängen väl jag ser genast till att de förbereder sig, herre

- Tack Löjtnant Riugi-san.

Löjtnanten avlägsnade sig och mötet fortsatte, man diskuterade hur man skulle inta borgen och kom fram till att man skulle resa belägringsstegar under skydd av bågskyttar. Stegarna skulle stå stadigt djupt nerborrade i snön, och försvararna skulle få det svårt att trycka tillbaks dem om dem bara lyckades komma upp på murarna. Men alla var oroliga att bogen skulle vara starkare försvarad än man hoppades. Och bara för att man fick upp stegarna betydde inte det att männen skulle lyckas komma upp på murarna. Alla vägar var osäkra i krig det gällde bara att välja det mins osäkra. Och om man lyckas uppnå sitt mål måste detta snabbt följas av ett nytt. Efter mötet bestämde Jin sig för att tillsammans med Myario syna sina trupper och utrustning. Allting såg bra ut, han hade spenderat nästan alla sina pengar på att under vinter skapa en så bra och stark armé som möjligt. Och även alla över 16år var tvungna att lära sig använda svärd och båge.

Dagen efter mötet var det dags att marschera upp till bogen. Spanare hade ridit fram och tillbaka hela morgonen och givit detaljerad fakta om avstånd och underlag. Huvudtruppen skulle vara framme när solen stod som högst på himlen och anfallet skulle ske så snart ett provisoriskt läger hade fastställts. Den första biten upp mot borgen var enkel men ju längre upp man kom desto djupare blev snön, och under vissa sträcker var de tvungna att kliva av hästarna och leda dem till fots. Men tillsist kom de till platsen som spanarna hade pekat ut skulle vara det bästa stället att slå läger på. Det var som en stor samlingsplats mitt uppe på berget, förr i tiden hade där legat ett kloster men det var sedan länge nerbrunnet och bortglömt. Borgen hade sedan länge varit varnad om deras ankomst och de hade som en desperat handling försökt skicka ut budbärare med bud till Tarasukaklanen, men detta hade Jin redan tänkt på och hade under natten skickat ut spanare med pilbågar till andra sidan av passet och effektivt skjutit ner alla som kom ifrån borgen.

Jin red mot mitten av samlingsplatsen för att möta borgens ledare. Denna gest vara bara till för att visa respekt för sin fiende, båda två visste att antingen skulle de lyckas försvara borgen eller så skulle de bli utrotade till siste man. Det var en fråga om heder och lojalitet som alla samurajer satte stort värde på, även större än sina egna liv.

- Jag råder dig att rida tillbaka med dina män längst vägen som ni kom ifrån.

- Fel, det är jag som råder er att ge upp så lovar jag att skona era liv, sade Jin.

- Så länge vi andas kommer vi att försvara den där bogen i Tarasukaklanens, kejsarens och Shogunatets namn.

- Då ska så ske, hoppas du varit god i detta liv för du kommer snart sändas in i ditt nästa, sade Jin föraktfullt.

De skildes åt för att göra de sista förberedelserna innan helvetet bröt ut.

Jin såg på när hans mannar sprang fram mot murarna med belägringsstegarna för att fästa dessa djupt ner i snön och sedan börja klättra upp på murarna. Uppe på murarna hade försvararna svårt att samla sig för de utsattes för ständiga pillregn och han knappt resa sig förrän de var tvungna att kasta sig i skydd igen. Och när detta väl slutade var anfallarna redan halvvägs uppe för stegarna och förstärkningar stod redo att snart klättra upp för stegarna och följa sina kamrater över muren. Jin var en av dem. Alla hans generaler hade påpekat risken med detta och då hade han tystat dem med orden "vad är en ledare som inte blöder precis som sina soldater"? Han klättrade upp för stegen och kom över muren. Då såg han att anfallet hade stannat. Några meter framför honom såg han ytterligare en mur som inte alls stod i förbindelse med den första. Och med fasa såg han att denna mur fylldes med bågskyttar som snart skulle göra nåldynor av dem allihopa om de inte tog skydd.

- Ner, skrek han så högt han kunde.

De som hörde honom eller såg vad som hände slängde sig panikslaget ner bakom mur kanten, men de andra föll som träd under en tyfon genomborrade av pilar. Bud gick snabbt till bågskyttarna nedanför borgen och dessa klättrade snabbt upp för att besvara anfallet, till sist vann de blå samurajerna tackvare sitt överlägsna antal. Och under tiden drog man upp stegarna och ställde ner dem på andra sidan för att kunna öppna den första porten för att sedan koncentrera sig på den andra. Belägringstegarna trycktes återigen ner i snön så de kunde klättra upp på den andra muren, samtidigt som en murbräcka rullades fram och bearbetade den andra porten. Jin samlade ihop ett kavalleri som skulle anfalla så fort porten gick upp och övermanna försvararna. Det blev ett blodbad när försvararna febrilt försvarade varenda gata men blev snart nertrampade av Jins kavalleri som hade ett stort övertag mot samurajerna till fots.

Solen var långt gången innan den sista försvararen var död och ett högt jubel spred sig genom borgen. De hade lyckats men förlusterna var stora. Jin klev upp på en avsats och blåste en lång djup ton som tecken på sin tacksamhet för deras mod, och detta väckte så klart ännu mer jubel. En dags vila var allt de fick innan förberedelserna av borgen började. Det var mycket som skulle göras och snön skulle snart smälta även i passen, och då skulle Tarasukaklanens hela armé knacka på dörren.

Jin hade haft rätt bara en månad efter att borgen hade intagits stod en enorm armé redo att anfalla. Detta var saker som han hade räknat med, men vad han dock inte hade räknat med och som han blev väldigt orolig för var att bland alla baner fanns även kejsarens baner. Alla samurajer hade stor vördnad för kejsaren och han sades var en gud på jorden. Jins far hade stått kejsaren väldigt nära och Jin hade träffat honom som barn. Man ifrågasatte aldrig en kejsare man lydde blint, han stod över allt annat. Han visste att kejsaren lade sig i konflikter men han hade inte räknat med hans inblandning i det här fallet. Framåt eftermiddagen kom en budbärare iklädd kejsarens symboler med ett meddelande till Jin. Det var en inbjudan till ett möte med kejsaren och han var garanterad att inget skulle hända honom. Man sade inte nej till en inbjudan till kejsaren så Jin hade inget annat val än att gå med på det. Därför samlade han alla sina närmaste generaler.

- Lyssna på mig nu mina lojala män, Jag har inget annat val än att möta kejsaren i deras läger, jag har blivit garanterad säkerhet av kejsaren själv. Men jag har ändå beslutat vad som händer ifall jag inte kommer tillbaka. Myario-san!

- Ja, herre

- Jag har beslutat att du ska bli min efterträdare eftersom min son inte har nått mogen ålder än, och jag litar på att ni andra följer honom in i döden.

Mötet slutade efter Jins ord eftersom ingen hade någonting att invända mot detta.

Jin ryggade inte tillbaka av synen av många tusen gråklädda samurajer som stirrade på han när han ensam kom ridandes på en skinande vit häst. En gång i samurajernas led öppnades för han när han kom ridandes, alla stirrade med stort förakt men även med förundran, han var känd över hela Japan med sina stora segrar i kejsarens namn i ung ålder. En annan budbärare klädd i kejsarens emblem visade honom vägen upp för en smal skogstig och in i en glänta där kejsaren väntade honom. Han klev snabbt av hästen och bugade sig djupt inför kejsaren.

- Jin var hälsad min lojale vän.

- Jag blir mycket hedrad av era ord och försäkrar er att jag inte är värd dem, du store kejsare.

- Jin du och din far har tjänat mig troget i många år men jag är rädd för att detta är en konflikt som jag inte kan hjälpa dig i. Han gestikulerad för Jin att komma närmare och lutade sig fram och viskade.

- Jin de har mig i ett hårt grepp om jag inte gör som dem vill dödar dem mig och skyller på en olycka.

- Men du store herre vad ni säger är lag, hur vågar dem hota er.

- Du kanske inte har lagt märke till det men Shogunatet har fått mer och mer makt. Jag ses bara som en symbol nu för tiden, även om de visar mig respekt kan jag inte göra annat än göra dem till lags.

- Du store kejsare jag är villig att offra alla mina män för dig, Karasuraklanen ärar sin kejsare som äras bör. Och jag blir rasande av att höra va de har mage till att göra.

- Jin som du ser är deras armé långt större än din du har inte en chans, jag önskar jag kunde hjälpa dig min trogne vän men mina händer är bundna.

- Och vad anser då min herre kejsaren att jag ska göra?

- Tro mig Jin jag har tänkt länge på det här, och tyvärr har jag inte kommit på någon annan lösning än din död.

- Jag förstår, så efter alla trogna år ska jag dö i skam?

- Nej givetvis inte, du ska begå en ärofull seppuku och anledningen ska vara att du offrar ditt liv för att skapa fred, kan man dö på ett ärofullare sätt så säg?

- Du har rätt det är en ärofull död och om det är vad min store kejsare önskar så ska jag med glädje ta mitt eget liv.

Inga fler ord sade utan Jin blev eskorterad tillbaka till borgen där han hade till skymningen innan han skulle dö. Han sände en budbärare med bud till sin familj att deras far skulle dö vid solnedgången och att de hade tillåtelse att följa i hans spår om det önskade det. Han förklarade också för Myario vad som hade hänt och vad som sagts. Myario blev rasande. Men Jin lugnade honom med frågan om ha ville bli hans sekundant.

Solen skulle precis gå ner och Jin klev ut genom porten iklädd en lysande vit kimono och bakom honom följdes han av sina närmaste män. När han kom till platsen som låg mitt i mellan lägerna stannade han och satte sig på knä. I en stor cirkel runt honom hade samurajer samlats för att visa sin vördnad för denne stora samuraj och ledare. Jin drog sina båda svärd och lade dem framför sig. Han tittade upp på himlen och uttalade dikten han hade skrivit i sitt huvud.

Ärofulla och lojala

Kan alla vara

Från den lille myran till den store mannen

Efter det tog han det korta svärdet, gav det en snabb blick innan det färgades rött av hans blod. Smärtan spred sig från magen och ut i hela kroppen, men han visade inte en min. Han drog ut den och stack in den igen och smärtan kändes återigen från andra sidan av magen. Tillsist skar han ett djupt snitt i halsen fortfarande utan att visa en min av smärta. Sen hörde han hur Myario svingade sitt svärd och allting försvann.

Innan Jins huvud hade fallit till marken hade alla samurajer inne i borgen stormat ut och skrikit "För kejsaren och äran in i döden". De blev nerhuggna till siste man men Tarasukaklanen fick betala ett dyrt pris för att de var orsaken till deras ledares död. Och sånger gjordes och sjöns länge efteråt. Slaget kallades den blå vågens fall.

Kikio tog envist en egen kniv och satte mot struphuvudet. Hon hade först blivit ledsen och chockad när hennes mamma fick budet. Men eftersom de var samurajer fanns inget annat alternativ inte ens för Kikio som bara var 8år gammal. Hon skulle följa sin pappa in i döden, så hon tog ett djupt andetag och drog hårt med kniven, allt blev sedan vitt. På mindre än en vecka vara hela Karasura släkten död men det skulle sjungas om deras heder och hjältemod i många hundra år.

Martin Larsson