kreativtext

Livets bräde

Han kände inte igen sig själv längre. Han åt han drack och sov. Dagarna bara försvann utan att han märkte det. Han kände sig helt enkelt inte mänsklig längre. Hans tankeverksamhet hade bara lagt av. När han tog värvning trodde han att det hade varit ett smart beslut för att glömma det som hade hänt, men efter bara några veckor insåg han att det inte hade spelat någon roll. Det enda han brydde sig om nuförtiden var soldaterna han i stort sett levde med, men inte ens dem gav han så mycket uppmärksamhet. Han lydde bara order.  

Sovjetunionen hade tidigt den 30 november år 1939 gått över Finlands gräns. Finland hade ingen chans men gjorde hårt motstånd, men motståndet hade stegvis tryckts tillbaka. Nu befann sig han och hans grupp inne i ett gigantiskt hus som låg långt ute på landet. Antagligen hade det tillhört någon rik baron som hade flytt landet vid första tecken av oroligheter. Cyklarna hade de slängt i hallen. Ryssarnas röster hördes på nedervåningen och han hörde hur de gick från rum till rum. Han visste att han skulle dö. Han hade inget hopp kvar, ingen av soldaterna i hans grupp hade hopp kvar. Eller det var inte riktigt sant. Där fanns hopp, hoppet om att en leende Sankte Per skulle hälsa honom med öppen port. Ett annat leende kom i hans tankar. Det var hans eget leende han tänkte på. Leendet och minnet kom från den lyckligaste dagen i hans liv.

Hon tittade på honom där han stod på ett knä. Hon gav honom den där blicken som hon hade när hon funderade över någonting. Hon svarade inte genast men han lät sig inte skrämmas av det. Till slut hade hon lyst upp i ett leende och svarade ja på det han hade erbjudit henne. Han hade lyft upp henne i sin famn och kysst henne i vad som kändes som en evighet.

En hög smäll hördes som genast förde honom tillbaka till verkligheten och steg hördes uppför trappan. Han drog upp geväret mot axeln och gjorde sig beredd. Dörren slogs upp och ryssarna kom inrusandes. Han sköt och hylsa efter hylsa slog i golvet. Plötsligt stack det till i magen och sen i axeln. Han föll baklänges och slog tungt i trägolvet. Allting blev svart och till sist försvann allt i hans åsyn.

Han vaknade och hans ögon möttes av ett starkt solsken. Han satte sig upp och såg att han låg på en äng. Runtom honom lekte barn med varandra. Han såg att alla barnen var vitklädda och lyste i solskenet. Trots att de rullade sig i gräset syntes inte en enda fläck på deras kläder. En bit bort stod ett bord och två stolar. På den ena stolen satt en man även han klädd i vitt. Han såg sig omkring och insåg att mannen var den ända vuxna på ängen, så han gick mot bordet. Mannen reste sig upp och sträckte ut sin hand för att hälsa.

- Hej, jag heter Per, varsågod och slå dig ner.

- Tackar, jag heter...

- Aleksis, jag vet.

- Men hur kunde du veta...

- Oroa dig inte för det gosse, sätt dig bara ner.

    Aleksis satte sig ner och såg på den gamle mannen. Han visste inte varför, men av någon anledning kände han att han kunde lita på mannen, eller Per som han sade att han hette. Plötsligt lyfte Per upp en väska och tog upp ett schackbräde och Aleksis tittade lugnt på medan Per ställde upp pjäserna.

- Svart eller vit, Aleksis?

- Jag tror jag vill vara svart.

- Som jag trodde.

Av någon anledning kändes det inte alls konstigt att plötsligt sitta och spela schack med en främling. Per flyttade ut en bonde och spelet tog sin början.

- Nå, berätta för mig hur det kommer sig att en snäll man som du blev soldat?

Aleksis kallade till sig alla minnen och började berätta sin historia som han upplevde allteftersom han berättade det.

Han kom ihåg hur glädjen hade fyllt honom när Marja hade tackat ja till hans frieri. De kom båda ifrån rika familjer och hade träffats på en bal för finska adelsfamiljer. Han hade fallit direkt för hennes vackra ögon och bländande leende. Hon hade bara dansat med honom hela kvällen och han hade känt sig riktigt lycklig. Efter många veckor av uppvaktning hade han till slut friat. Det hade blivit ett stort bröllop och släktingar från hela Finland hade varit där för att se paret säga ja till varandra. 

Per flyttande en springare över brädet och hotade med att ta hans torn. Aleksis flyttade det ur farozonen och spelet fortsatte.

- Måste ha varit ett underbart bröllop, sade Per.

- Det var det, och Marja var den vackraste bruden man kan tänka sig, sade Aleksis.

- Fortsätt, sade Per lugnt.

Marja och Aleksis hade fått ett stort och vackert hus nära en insjö som Marjas hemgift. Det var en gammal sed, men likväl en tradition. Trädgården hade varit full av blommor i alla regnbågens färger och pilträd hade hängt tungt över vattenytan. Svanar häckade på den lilla ön mitt i sjön. Huset hade också varit fantastiskt. Flera sovrum och ett stort samlingsrum med en jättestor vedspis, men det mest underbara med alltihop kommer han ihåg, var tiden de hade tillbringat på bryggan om kvällarna. Solen hade varit alldeles röd och himlen rosa. De hade lutat sig mot varandra och diskuterat framtiden.

Han höll tillbaka en snyftning och flyttade löparen för att hota Pers torn. Per tittade på honom med en förstående blick och satte en bonde i vägen för löparen. Barnen lekte fortfarande i bakgrunden och sken fortfarande i sina helt vita kläder, Marja hade älskat barn, Tänkte Aleksis. Han samlade återigen ihop minnena och fortsatte sin historia.

Veckorna gick och tiden tillsammans var fortfarande det bästa de visste, men snart så märkte Aleksis att Marja blev tröttare och tröttare för var dag som gick. Han intalade sig att hon bara var trött efter att ha jobbat ute i det varma vädret, men hon blev värre och värre och till slut stönade och stånkade hon bara hon gick upp för trappan. Han hade blundat för allt och sen var det för sent. De hade varit på den sista sommarträffen för adelsfamiljerna och Aleksis stod ute på terrassen iklädd en svart traditionell kavaj och bruna byxor. Han stödde sig med foten mot trästaketet och hade nonchalant armarna i kors. Som så många gånger förr stod han nu och tittade ut över vattnet där solens strålar speglade sig mot ytan. Då hade Marja kommit och ställt sig vid honom fast på avstånd. Hon hade på sig en stilren och enkel klänning. Det sista solljuset fick det vita tyget att glänsa lite svagt och hon var så vacker som bara hon kunde vara i hans ögon. Hon sträckte på sig och knäppte händerna bakom ryggen.

Per såg frågande på honom och undrade nog varför han hade slutat berätta, men Aleksis kände hur det drog åt i strupen och flyttade istället sin hotade dam på brädet. Matchen var ganska jämn, men Aleksis hade ett litet övertag. Men så gjorde Per ett drag som tvingade honom att offra sin dam eller förlora spelet. Plötsligt insåg Aleksis att det som utspelade sig på brädet också hade varit hans liv. Först hade det varit lyckligt utan några motgångar, men sen hade plötsligt hans liv rasat samman. Precis som hans chans att vinna utan sin dam på brädet.

Marja hade stått där så vacker i sin klänning på terrassen. Han hade känt på sig att hon snart skulle berätta något hemskt. Men det hon hade berättat hade varit hemskare än något han kunnat tänka sig. Hon var döende och läkarna kände inte till sjukdomen. Aleksis hade besökt varenda läkare i landet men ingen hade vetat vad som kunde bota hans älskade Marja. Bara två månader efter att han hade fått reda på det dog Marja. Han begravde henne under ett av pilträden vid vattnet. Hon hade alltid älskat att gömma sig under dess grenar när hon hade tid över.

Det var efter det som han hade bestämt sig för att ta värvning. Han hade inte kommit på något annat att göra med sitt liv. Och dessutom försökte han glömma det som hänt.

Per hade lurat in honom i ett hörn och snart skulle han förlora matchen då han plötsligt sade.

Det är mitt liv som utspelar sig på brädet. Eller hur Per?

- Just precis, min vän.

- Men varför?

- För att det får folk att tänka, det spelar ingen roll om de är duktiga på spelet eller aldrig har spelat det. De som har förlorat mycket under sin livstid förlorar även pjäser snabbt, och de som levt ett gott liv klarar sig längre för de har så mycket att berätta.

- Jag förstår, men alla förlorar förr eller senare precis som de förlorar livet.

- Det stämmer precis gosse.

- Men Per, vad händer nu?

- Fråga damen som vinkar på dig borta vid porten där borta.

Han såg sig om över axeln och såg att en port hade dykt upp från ingenstans. I den öppna porten stod Marja och vinkade åt honom. Aleksis vände sig mot Per och bugade. Per nickade och följde Aleksis med blicken när denne försvann bakom porten med sin älskade tätt intill sig. Per suckade åt turturduvorna och ställde sedan upp pjäserna inför ett sista parti för dagen. Men detta skulle sorgligt nog vara mycket kortare än det förra.

Martin Larsson