Ny text av Caroline
Depression visar en mycket mörk sida av en god människa. Den silar bort alla tänkbara drag av glädje, den stormar och vräker i en människas inre. Hur man än gör så gnager den, tränger in och förstör vardag och minnen. Allt samlas som en klump, en boll gjord av glas, studsande nedför brant trappa. Ingenting i livet är värt att vänta på, ingenting kan man ta kontroll över. Tankarna har strandat och trappan hård som sten. Depression kan man inte ta på eller röra vid, smeka eller sparka. Man måste grabba tag i hela världen, slita och klippa tills besten rest sig upp och gjort uppror. Det är då såren blir djupa, då skaran av självbenådning, om livet och om döden skär. Förbrukar de sekunder man aldrig riktigt orkar leva; med sår och skärpa glider självrannsakan. Utan skärpa och utan självhat överlever man aldrig något som jag gått igenom. Utan självbenådning och äckel hade jag varit död. Jag tillät mig själv att våga släppa taget om besten, lät den bita i mina ådror och förvandla mig till depressionen själv. Kronsikt låg och aldrig hel. Och här vilar bara mörker.
