kreativtext

Det är fredag morgon och han har tagit ledigt, för att kunna sova. Helst hela dagen.

Björken blommade utanför hans fönster och en oavbruten vårbris smekte hans kind igenom det öppna fönstret.

Han är egentligen pollenallergiker.

"Det är värt det", tänkte han när han mindes hur hon brukade sitta under björkarna i stan och skriva i sin bok.

Värt att minnas henne.

Han mindes hur hon brukade undvika ögonkontakt och fingra på naglarna när hon var nevös, petade bort gammalt nagellack.

Om han blundade kunde han efter en liten stund minnas hennes blyga leende. Det som lika snabbt uppstod som försvann.

Det tog honom ett par månader innan han hann se det för första gången, och då kunde han inte sluta leta efter det i hennes ansikte. Det var som att fånga en guldfisks glittrande i en smutsig damm.

Han sträckte ut armen till höger och plockade upp en vattenflaska med handen. Han tänkte på guldfiskar och drack vatten.

Han lutade sig tillbaka ned i kuddarna och såg på himlen igenom fönstret.

Det var nästan helt klart bortsätt ifrån några få tunna fjädermoln.

Han blundade och behövde inte vänta länge innan hans medvetande klättrade ut igenom fönstret. Han föll in i en stillsam och likgiltig sömn.

Successivt vaknade han ungefär en timme senare. Solen bet honom i ögonen och han kisade ut på björken.

Han hade lagt ett äpple bredvid sängen så att han slapp resa sig senare och hämta ett. Han började äta på äpplet och tände en cigarett.

Tidigare brukade han gå med henne till hamnen och stå lutade mot räcket där. Hon var väldigt söt när vinden blåste genom hennes hår.

"Någon dag vill jag somna. Falla in i en lång solid dröm, du vet?"

Han hittade på henne, som stod lutad över räcket och kikade bort mot horisonten. Han nickade.

"Vore det inte fint om vi somnade tillsammans?"

Han förstod inte då vad hon egentligen menade, men han nickade igen.

"Vadsomhelst, bara jag får vara med henne", tänkte han då.

Han rökte klart och lade sig ned i sängen. Katten hade krupit upp i sängen som somnat. Han burrade ner näsan i pälsen och lyssnade på kattens spinnande.

Klockans sekundvisare tickade ljudligt i rummet, hon närmade sig två på eftermiddagen.

Katten log när han strök den över ryggen.

Han låg helt stilla och tittade förstrött på taket tills han återigen somnade. Men inte drömlöst, den här gången.

Han drev runt på bakgator i norra frankrike. Det var vår och fransmännen levde upp till stereotyperna med långa baguetter under armen och basker.

Han satte sig på ett café och beställde kaffe och croissant. Det var behagligt varmt och folk var vackra och glada. Han satt på uteserveringen och tittade på förbipasserande folk.

Han reste sig när det började bli skymning och gick till Metron.

I trapporna på väg ned hörde han någon, troligtvis en gatumusiker, spela dragspel på distans.

Runt hans hals hängde en gammal kamera, gissningsvis ifrån 60-talet, som han höll upp och kollade igenom sökaren. Han tog kort på gatumusikern.

Ensam åkte han tunnelbana till Montmartre för att gå upp i Sacré-Cœur.

Han var ungefär i mitten av trapporna på väg upp mot Sacré-Cœur då han vaknade. Han minns det sista han såg innan han öppnade ögonen.

Det var skymning och solen spelade över Paris. Staden var varm och lugn. Han; ensam och fri.

Ibland funderade han över om hur det skulle var ifall det var skymning dagen runt, året runt. Tidlöshet, ett ord med stor betydelse för honom. Hans tid i Paris var så nära han har kommit till tidlöshet.

Det var första gången han var utomlands, när han ensam åkte till Paris med tåg.

Egentligen hade han inget direkt skäl till att han valde att åka just till Frankrike. Han kunde lika gärna ha haft ögonbindel på sig och kastat pil på en europakarta.

Han ville till ett land vars språk han inte behärskade. Då tyckte han Paris verkade lämpligt eftersom franska dessutom är väldigt vackert.

Han bodde där hela april hos några vänner som var bosatta i Paris. De erbjöd honom att bo i deras hem under tiden för att inte behöva betala hotell. Hotell är fruktansvärt dyrt i Frankrike.

Han mindes kvällen innan han for till Paris, det var en varm, vacker vårkväll.

Han satt bredvid henne i hennes trädgård och drack vitt vin. Skymningen dränkte dagsljuset och visslade guld. Hon såg varm ut. Hon var fin och hade rosiga kinder.

"Jag tror..." började han "att det vore bäst om vi inte hörs på ett tag..." sade han eftertänksamt.

Hon satt med huvudet nedböjt, han kunde höra hur hon långsamt andades. Hon nickade.

Hon tog en stor klunk av vinet. Solen lös på vinet i glaset, som bröts på andra sidan.

Han tog upp ett paket Lucky Strike och satte en cigarett mellan läpparna. Han tog upp en tändsticksask och strök eld på en tändsticka.

Det uppstod en lång tystnad, där endast prasslet ifrån björken som de satt under hördes.

Hon fortsatte svälja stora klunkar vin och han rökte tyst.

"Jag åker till Paris imorgon förmiddag. Jag tror jag stannar där hela april."

Hon tittade på honom med ett ansikte som uttryckte lätt förvåning. Hennes läppar var lite delade och ögonbrynen vad höjda.

"Å..." sa hon i en liten suck.

De lade sig ner på gräset och tittade på himlen som då hade blivit helt svart. Han höll henne hårt i sin famn, med armarna tätt vävda runt hennes kropp. Hon luktade gott, som björk och Paris-regn. Deras ansikten var bara någon centimeter ifrån varandra. Hennes ansikte uttryckte fortfarande lätt förvåning, som dröjde vagt kvar.

Hur länge de låg där minns han inte, men han gissar på att det var midnatt när de somnade sammanflätade på gräsmattan.

Han vaknade tidigt på morgonen av att han frös och att morgondagg hade blött ner dem rejält. Hon sov med ryggen mot honom, blöt och liten.

Han reste sig och lade hennes jacka som ett täcke över henne. Hon låg fullkomligt stilla när hon sov. Om det inte vore för bröstkorgen som rörde sig upp och ned när hon andades, hade han kunnat tro att hon vad död.

Innan han gick stannade han och tittade på henne en gång till. Han rörde vid hennes kind, mjuk och kall. Sedan gick han. Han ropade till sig en taxi som han tog till flygplatsen.

Skymningen började fylla rummet och han stängde fönstret. All sömn hade gjort att han förmodligen inte skulle kunna sova mer den kvällen. Hela lägenheten var mörk. Han kände inte för att tända någon lampa.

Han kollade ut på himlen, som var lika svart som den natten de sov på gräset. Fast inatt var det betydligt fler stjärnor. Han kunde knappt urskilja stjärnorna ifrån varandra.

Han försökte räkna stjärnorna med gav upp när ögonen började tåras och alla stjärnor smälte ihop.

Han sjönk ned i sängen och grät. Han visste inte att han hade så mycket tårar.

"Stackars stjärnor" tänkte han. "Tänk att vara synlig, fast inte existera."

Det var nästan outhärdligt, det sista minnet.

Han hade precis kommit hem ifrån Paris, han var i sin lägenhet och packade upp då han fick ett telegram.

Det berättade att hon hade avlidit. Hon hade begått självmord. Han ombads att komma till platsen för att identifiera henne.

Han cyklade till hennes villa. Det stod grannar och polisbilar på gatan. Han lutade cykeln mot en tegelvägg och gick över gräsmattan. Gräset var fortfarande lite tillplattat där de hade sovit.

När han kom in ledde en polis honom till köket.

Där låg hon. På golvet. Ihopkrupen som en sovande katt, man skulle nästan kunna tro att hon bara sov.

Alla fönster och dörrar hade hon tejpat igen. Hon hade lagt sig framför gasolspisen och andats in kolmonoxid. Kolmonoxid hade dödat henne.

Hennes rosiga kinder hade bleknat och hon hade magrat betydligt.

Han satte sig på huk och kollade på hennes ansikte. Där var det. Guldfisks leendet, som var så svårt att hinna fånga. Hon blundade och log guldfisks leendet. Aldrig hade han sett en sådan vacker människa i sitt liv. Det har han fortfarande inte sett.

Han reste sig upp och tittade polisen rakt i ögonen och nickade.

"Det är hon."