kreativtext

Ligger på rygg intill

brofästet

Luften är svart och

ovanför mig hänger

stjärnhimlen på sned

Vet du varför vi verkar

vara så små i

denna brutala oändlighet?

Det är stjärnorna,

dom lurar oss

Dom ser små ut

som oss

men egentligen är dom stora solar

Eldröda klot som skickar

ljus i kuvert på posten

Dom kastar skuggor över

våran storstadsidyll,

spelar dockteater på betongens

fasad

Omedvetet luras vi

eller är det sanningen förresten?

Vi är förstås små legobitar

som var och en försöker hålla ihop

detta gränslösa universum.

Jag älskar hur du ryser när

mina flisiga naglar kryper längs med dina

skuldror

Jag älskar din blick när du

i smyg

ser på mina konturer och

registrerar varje rörelse jag gör

Jag älskar att jag vet

att du är svag i min närvaro

Jag älskar hur det river i dig när du ser mig

tillsammans med någon annan

Jag älskar att vara den du inte kan släppa taget om

Jag älskar inte dig

men jag älskar tanken på att du älskar mig.

Underkuva mig
 
En hora på en beprövad gata;
hur passar dina fingrar?
 
Ruset tog våra förbannade
till Jesus
i förmiddags
& jag fick gratis retur
inkulusive pant
(jag alstrar samarin)
Du är ett obevakat övergångsställe
& jag är ditt obetydliga gröna
 
Flätade, rörda jävlar utan objektiv
vågar spela protagonister
i ett krig där makt är förlust
 
Sockerbitar på inflammationsbäddar
& konsumerade morfinsprutor
(du är knappt kännbar)
 
Underkuva mig

Depression visar en mycket mörk sida av en god människa. Den silar bort alla tänkbara drag av glädje, den stormar och vräker i en människas inre. Hur man än gör så gnager den, tränger in och förstör vardag och minnen. Allt samlas som en klump, en boll gjord av glas, studsande nedför brant trappa. Ingenting i livet är värt att vänta på, ingenting kan man ta kontroll över. Tankarna har strandat och trappan hård som sten. Depression kan man inte ta på eller röra vid, smeka eller sparka. Man måste grabba tag i hela världen, slita och klippa tills besten rest sig upp och gjort uppror. Det är då såren blir djupa, då skaran av självbenådning, om livet och om döden skär. Förbrukar de sekunder man aldrig riktigt orkar leva; med sår och skärpa glider självrannsakan. Utan skärpa och utan självhat överlever man aldrig något som jag gått igenom. Utan självbenådning och äckel hade jag varit död. Jag tillät mig själv att våga släppa taget om besten, lät den bita i mina ådror och förvandla mig till depressionen själv. Kronsikt låg och aldrig hel. Och här vilar bara mörker.

Pleasurable Sin

His eyes, they follow her every stir

"How may I help you my good sir?"

His lips they whisper in quiet ease

"Is there anything I might please?"

His fingers explore with gentle touch

"Good sir, is that not too much?"

His breath plays at her fingers bend

"Good lord, this is not what I intend"

The ruffles sound from her dress

"Good lady, how you do caress."

A gentle moan grows from his chest

"It seems I may be possessed."

Her fingers crawl to the length of his hair

"Good lady, I need som sweet air."

They whimper in unision, breath bare

"We shall repent with a prayer."

The dead of the night shine upon them now

He leans over to kiss her gentle brow.

She whispers his name in sweet say

How could she ever say nay?

His heart swells as he sees her sleep

Falling to her ever so deep.

They sleep together, in eachothers arm

Tonight not any will come to harm.

Min gud är god

Min gud är stor

Han heter Ra

Hon heter Siv

Det är en skarabé

Den åker i en vagn

Hon styr över dagen

Hon härskar över ljuset

Och mina fräknar säger till mig när jag ska gå in

Det existerar en passivitet i djupet av ett par gulsprängda iris, i närheten av en kvinnas mun. Ett förkastat rum tränger sig in, krymper närmre en skenbart vattnig kropp, och lägger sig i matthet i kontrast till kvinnans händer. Att lära sig fånga en färg hade känts extraordinärt, och hon vill hålla den så nära livet att lungorna slutar växa.
     Under ett trasigt försvar har världen trådlöst expanderat, och kvinnans celler bildar cylindrar som är stora nog för att förmå sig att vibrera lätt mot någon annans fysik. För ett par solar sedan, fanns det septembervirvlar om hösten, och världen behövde pacemaker för att slå runt. Kvinnan var syrefattig då och han är fläder. Venerna verkar läcka silver, som är mindre än guld, och att simma med gälar är obetydligt för jordens arma barn.
     Att vara tunn av luft och socker är att flyta igen.
     Existentiella frågor ställs, men han är hennes svar, och endast de som förebygger liv är värda att successivt utnyttjas. Om hon lär sig att försvinna, skulle auran dra hemlösa blodkroppar till magnetens förfalskade gravitation. Att undren var kvinnans gravitation, lekte med såväl Gudarnas tankefängelse som hans, men han har en rak ryggrad, vilket är det enda hon inte kan älska.

Grenen mot rutan

Tankar i cirklar

Luften i lungan

piper och viskar

Ljuset på väggen

mörkret i rummet

Insomnia

inget för alla

Ett yttre av sten

En kärna av trasor

Tillit är att glömma

Ingenting fungerar

Ändå

Trots det

Du kryper upp

Mumlar nåt

Och är sårbar, liten, varm och min

Vi dansade vilt
på köksbordet
och kikade på
glitterregn
i saltkaret
Bubblande sockerdricka
under duken
och på dina
ögonlock
Hör du inte vad jag tänker eller?

              Jag älskar dig ihjäl mig.

Cigaretten fastnar
i halsen
Mina lungor kväver dig
Ovissheten vrider sig kring tarmarna
lek inte med elden, lilla vän

Du river mina pupiller
dränker dig själv i röken
från min strupe

Vägrar att släppa taget
du håller med mig
Släpp taget

Låt inte ångan
fräta sönder sömmarna som
håller ihop idyllen

Väntan

Hur länge ska jag behöva vänta på bussen.

Den kommer ju aldrig i tid.

Precis som att jag själv aldrig kan passa tiden.

Varje dag samma sak.

Jag väntar på bussen och kommer aldrig i tid.

Allting blir försenat, Allt.

Jag väntar på bussen och jag väntar på dig.

Jag väntar på lyckan och jag väntar på sorgen.

Men allt är försenat och jag känner mig blåst.

Druvsaft

Försöker röka sönder ditt revben;
med stulna halsbloss
och ett väsentligt svalg
vill jag skydda ett avstånd
för intimt saligt ömt
& behagligt

imiterade
bekräftelser
antastar
valsen

Hur äventyrar du din permanenta hållning?
(möjliggör mitt spritintag)

Etanol är mitt bot
& du har vapen under vasken
motiverad för aversion
(i afrika är huden mättad av sot)
jag klassificeras fadder,
du är fukt

anhåller om din inkomst
& ruset dunstar

Finns det vatten i Afrika?

När världen snurrar utan alkohol

Och tillvarons dörrmatta rycks undan

Är morgondagens gäst vansinne

Existera marginal, då

Näcken injicerar
tjack
bakom fiolen
Visslar
ensammelodier
för katterna
Han fryser
men vågar ändå inte komma nära
Slå rot
och bryt upp,
om att bryta ihop
redan innan rus-
ningstrafiken
upphört
längs ryggraden

Av tusen och en av mina masker

Kan du inte finna mig bakom någon av dem

Alla har vi ansikten att visa upp
Men många av oss har inget bakom